Ibland händer det saker som får en att stanna upp i tillvaron. Att tänka till över hur bra man egentligen har det, trots alla "problem" man har. Tror nog alla vet vad jag pratar om.
En av mina bättre vänner har en son som är 3 år. Pratade med min bror igår som berättade att vännens barn har de flesta symptom som kännetecknar ett barn med autism. Tydligen är det svårt att ställa en definitiv diagnos i och med att barn utvecklas så olika, men det ser inte ljust ut för tillfället.
Barnet verkar vara helt "i sin egen värld". Man kan tydligen inte få ögonkontakt med honom, utan blicken bara far runt. Han är också rätt intelligent, med tanke på att han som 3-åring hittar till vännens spel på IPhonen...Fan, det kan ju inte min farsa ens göra som är 60+ :=) Vännen är såklart bedrövad, särskilt med tanke på att framtida barn riskerar att få samma "sjukdom" (vet dock inte om det gäller med samma partner ? ). Enligt läkarna är det 2% chans ungefär, men det är inget han vill riskera. Jag vet också att han ville ha fler barn :=(
Hela historien är så...overklig och orättvis. Han hade varit ihop med sin tjej i 7-8 år när han funderade på att göra slut, vilket inte förvånade mig (eller någon annan heller). Har ju knappast sett tjejen garva under de år jag känt henne utan hon har ofta sett "sur" ut, vilket såklart har dragit ner hans humör också. Intelligensmässigt skiljer det typ ljusår mellan dom, så jag antar att dom måste ha ett hejdundrande sexliv som håller ihop dom :=) Jag ser å andra sidan inte något sexigt med henne heller. Men det hör såklart inte hit.
Saken är den att mitt i hans "göra slut"-funderingar blev hon gravid. Han kände å sin sida ansvarskänsla gentemot barnet/henne och stannade därför kvar. Och nu sitter han där, med en fru han inte älskar och ett barn som troligen är autistiskt. Måste ju kännas lagom bittert. Jag hoppas att även om detta gör dom båda bedrövade, kanske det också är någonting som kan föra dom samman. Ska prata med honom när jag åker på semester och hoppas jag kan få höra honom säga att det finns något positivt med det hela, vad det nu skulle kunna vara i praktiken ? Håller dock alla mina tummar !!
5 kommentarer:
Ja du, visst känns ens egna problem ganska små i jämförelse.
Hoppas du kan prata med din vän, eller iaf visa att du finns där som stöd för honom, om han skulle behöva.
Kram
Knepig sists kompisen hamnat i. Men jag hoppas som du skriver att det finns Något mellan dem som gjorde att de föll för varandra från början.
ejjeliten & latja : Jo det blir nog till att agera amatörpsykolog även om han troligtvis redan pratat en del redan med andra i närheten.
Kram!
Det är såklart att jobbigt besked att få. Men han/hon har inte cancer eller någon annan dödlig sjukdom.
Jag jobbar med autistiska barn och ungdomar och skulle aldrig i världen vilja byta det mot att jobba med "vanliga" barn. Med sagt är det heller inte så att jag skulle vilja få ett sådant barn.
Tyvärr tror jag kanske inte på att det kommer att få dem närmare varandra. Allt beror ju på hur gravt autistisk barnet blir. Han/hon kanske får asperger vilket är den mildraste formen.. Men det finns lika många autister som det finns barn. Dom är så olika individer. Är det ett barn som blir väldigt krävande brukar det tyvärr tära på familjen.
Jag vill inte låta negativ för dom kan också vara heeelt underbara! Det gäller bara att inte tycka synd om dom och behandla dom på annat sätt än "vanliga" barn. Dom behöver fasta ramar så dom vet vad som gäller.
Jeje, nu ska jag sluta babbla. Hälsa din vän att han kan få en helt underbar liten varelse. Bara dom är beredda att jobba med barnet :)
Hoppas din semester blir bra med. Kram på dej!
astriid Du får gärna babbla, det gör inte mig nånting ;)
Nope tror inte heller det kommer föra dom närmare. Jag har som sagt aldrig sett dom riktigt kära i varandra eller bete sig så heller.
Tvärtom så har jag oftare hört henne prata skit om honom än i positiva ordalag med sina väninnor när vi varit på fester osv.
Kram
Skicka en kommentar