Tomhet

Visst är det som Arnie skrev i en kommentar att om man inte har det man vill ha så känner man sig vilsen var man än bor. Då kommer kanske också tomheten som ett brev på posten och klänger sig fast vart man än tar vägen. För min del är det nog inte tomheten jag känner av mest om man pratar i negativa termer, utan att jag inte riktigt känner mig hemma någonstans.

Kanske är det Sverige som är problemet, eller rättare sagt Stockholm. Om jag ska vara ärlig så är Stockholm en stad som inte passar mig alls (dock vansinnigt vacker). Har aldrig varit med om ett ställe där folk är så måna om att vara någonting (eller ge sken av det). Där folk är så opersonliga och tråkiga och lägger så mycket fokus på att "passa" in. När man skrapar under ytan så hittar man ofta osäkra människor med en riktigt dålig självkänsla. Har alltid känt mig mer "hemma" i t.ex. Göteborg (för att inte tala om damerna där...ha ha ha).

Jag träffade en tjejkompis som också var hemma i Stockholm en vända efter att ha bott i New York i 8 år. Hon uttryckte sig så roligt och träffande; "Stockholmare tror att dom bor i en världsmetropol, fast det egentligen bara är som en stor by, ungefär som New York-wannabies. Alla klär sig likadans och ser likadana ut och alla pratar på samma sätt och säger samma saker". Word !

Mina funderingar på att flytta igen har nog kanske med sökande att göra när jag tänker efter. Eller kanske är det en tomhet som jag inte kan sätta fingret på ? Jag hade 3 rätt jobbiga år utomlands, för att inte tala om hur jag mådde efter min separation. Nu känner jag mest en enorm energi/livsglädje efter att jag kommit över det mesta helt och hållet. Kanske är det så att jag försöker ta igen det jag känner att jag förlorade under dessa år ?

Nu vill jag verkligen bara LEVA livet varenda dag och ta vara på nuet. Bygga istället för att älta. Vara i en stad/land där folk är sig själva, kanske där jag bodde förut ? Där det var självklart att hälsa på varandra i vänterummet hos doktorn eller i omklädningsrummet på gymet. Där man utan vidare kunde dra igång en konversation utan att det ansågs det minsta onormalt i de miljöerna.

Ska fundera vidare på saken och återkomma :=)

Talesätt

Jag är lite smygfan av ordspråk. 2 ordspråk som jag verkligen fått bekräftat på sistone är :
1. Misstag gör vi alla, det är bara idioter som inte lär av dom.
2. Vansinne är att göra samma saker om och om igen och förvänta sig olika resultat.

Kan på en gång understryka att jag inte gillar order "idioter". I såna fall kan nog varenda människa klassificeras som idiot..ha ha ha.Men ack så sant den vise Einstein hade med sina talesätt. Orsaken till att jag kom att tänka på det här, är att jag läst en hel del bloggar på sistone ( har otroligt lite att göra på jobbet ). Det är väldigt många där tjejer har problem med killar. Dom blir behandlade väldigt illa tycker dom själv (jag säger inte emot).

Eftersom man lyckligtvis är en empatisk varelse så tycker man ju såklart synd om dom, samtidigt som man ser den röda tråden. Jag ser också t.ex. min bror göra samma sak, då han och hans tjej turats om att göra slut en sisådär40ggr senaste halvåret för att sen bli ihop igen ( "men nu är det slut på riktigt brorsan").

Det "tröttsamma" i det hela är att det alltid klagas på den andre parten medans många inte alls verkar reflektera över sin egen roll i det hela och det gör mig frustrerad då jag är mån om att människor ska må bra. Har sagt åt honom att sluta att vara ett "offer" och börja AGERA istället för att REAGERA. Framförallt agera annorlunda! Sen är det "strunt samma" om resultatet blir det man vill eller inte, bara man gör något. Det känns väldigt ofta bättre om man gör nånting än ingenting alls.

I mitt senaste förhållande ( som tog slut för ca 2 år sedan ) gjorde jag också samma misstag. Det som i princip förenade oss var som ofta sexet...hur nice är inte det när man grälat,och glömma bort vad som egentligen är problemet ? Men det botade ju bara symptomen, inte "sjukdomen" om man ska dra paralleller. Självklart blev situationen ohållbar till slut och jag agerade. Rejält.Sen att jag gjorde 20000000 grejer innan jag agerade som jag skulle vilja ha ogjort är en annan femma.Men jag lärde mig något som jag kommer ha nytta av resten av livet. Nämligen att jag är den som har makt över hur jag mår och ingen annan och det är ingen annans ansvar heller för den delen.

Så till alla tjejer/killar som känner sig nere vill jag bara säga, se själv till att du mår bra, och överlåt inte det ansvaret till någon annan ! Visst är det underbart om man får hjälp på vägen men se det som en bonus i så fall :=)