Inte den muntraste helgen

I Torsdags när jag skulle träffa CG och vi skulle gå på bio började det hela sådär. Jag skrev till henne att vi skulle ses 18.30 varpå hon svarade att hon nog får svårt att hinna(Oväntat...det gav ju bara henne 5h att göra sig i ordning..ha ha). Det gjorde inte mig nånting för jag skulle träna och sen käka. Hade med mig en tidning som fick bli sällskap medans jag åt. Runt 19.30 började jag undra var hon höll hus så jag ringde. Det visade sig att hon var tvungen att åka in till akuten med sin katt men att hon skulle vara på plats inom 20min. 1h senare hade hon fortfarande inte dykt upp och vid det här laget var mitt tålamod slut. Var precis på väg att ringa henne hyfsat irriterad och säga att jag går med någon annan på filmen när hon ringde med gråten i halsen. Förstod inte vad hon sa utan lyckades bara snappa upp vissa ord där bla "avliva" ingick. Oh shit tänkte jag och åkte raka vägen hem till henne. Det visade sig att hennes katt eventuellt hade någon obotlig sjukdom. Tyckte såklart väldigt synd om henne samtidigt som jag tackade mitt tålamod över att jag inte ringde upp henne. Hade ju inte varit den bästa timingen om man säger så och jag hade nog mått mindre bra. Nåväl jag övertalar henne och vi går på filmen för att skingra hennes tankar.

Så för att göra en lång historia kort så bestod hennes helg av att skjutsa katten till/från akuten. Min bestod av att hålla en helt knäckt tjej sällskap och ge henne tröst. I Lördags lämnade hon in katten för att ta fler prover, och igår vid lunch fick jag ett sms "Katten är borta nu". Avlivad med andra ord. Så det var bara att ställa in alla planer och åka raka vägen till henne där jag tillbringade hela dagen förutom 1h pannkaksätande/middag hos föräldrarna. Hur hon mådde förstår nog alla. Från att ha haft en till synes friskt husdjur till att 4 dagar senare få den avlivad gav mig flashbacks som hette duga. Livet är alltför ofta tyvärr jävligt orättvist.

I lugnaste laget

Åkte dumt nog in till jobbet igår. Åkte klokt nog hem efter lunch. Somnade nästan på en gång när jag kom hem och vaknade med en rejäl huvudvärk runt 5-snåret. Kändes sådär. Tyvärr har jag migrän, även om gårdagens huvudvärk inte kändes som den typen. Fick i mig mat också vilket brukar vara ett bra tecken. Orkade hålla mig vaken till 9 innan John Blund fångade mig.

Vaknade 01.45 inatt och den här gången gick det inte att ta miste på huvudvärken. Migrän. Fy fan vad jag avskyr migrän (tack Mamma för att jag ärvt detta från dig...ha ha ha). Särskilt när man vet vad som väntar. Eftersom jag hade sovit en hel del visste jag att jag inte skulle kunna somna igen. 02.30 spydde jag första gången. Och sådär höll det på. Spydde 3 (eller var det 4?) gånger under natten. Svettades. Frös. Förbannade livet. Var sjukt irriterad.

Min fantastiske mor kom över med mat, kex och andra nödvändigheter. Att jag skulle kunna stå och laga mat kom ju inte på fråga. Vid 15.00 hade huvudvärken försvunnit. Promenadskorna åkte på liksom mp3-spelaren och jag tog en långpromenad. God damn vad frisk luft kan vara underbart. Mår bra nu men är rätt sänkt. Nog för att jag hade tänkt att ta det lugnt i helgen, men det här blev i lugnaste laget.

Fika med CG och boxaren2 får nog vänta ett tag.

Hjärnsläpp

För att börja med det väsentliga. Det gick inte bra. Finns en risk att det här inte kommer vara det muntraste inlägget.

Sitter här 2 dagar efteråt och är väldigt besviken på mig själv. Besviken på att jag betedde mig på ett sätt som "inte är jag". Kan fan inte fatta vad jag höll på med ???

Står i baren och beställer när jag helt plötsligt ser henne. Hon har anlänt utan att jag märkte det. Hon står i baren och beställer och viftar med armarna typ "hej här är jag" samtidigt som hon ler stort. Jag går bort till henne och lägger handen om midjan 2-3 sekunder på henne samtidigt som jag hälsar. Vill helt enkelt att hon ska känna att hon är speciel i mina ögonl. 

Lite senare står jag och en kollega i baren och beställer när hon dyker upp bredvid mig. Hon ler och ser sockersöt ut. Vi pratar och när vi får drinkarna sätter vi oss vid bordet. Jag sätter mig på platsen bredvid henne och hon i sin tur flyttar på sig till andra sidan bordet. Och det är här cirkusen börjar.

Helt plötsligt får jag för mig att hon ska "spela svår" eftersom hon sätter sig på andra sidan. Att hon inte har pratat med dom på den sidan är inte någonting som min hjärna verkar förstå. Utan jag tar det personligt och börjar fundera i termer typ "jaja du ska ju inte tro att jag kommer springa efter dig" eftersom jag "är säker" på att en sån där tjej garanterat är van att grabbar svansar efter henne. Därför ska jag inte göra det. Så resten av kvällen är det inte så att jag inte ger henne uppmärksamhet. Jag ignorerar henne helt och hållet. Kanske inte det smartaste när vi är typ 10killar och 2 tjejer. Att hon inte kom och pratade med mig på resten av kvällen behöver jag inte nämna. Det hade jag inte heller gjort i hennes sits. Så vi är alltså på samma ställe i 4-5 timmar till och pratar med alla i sällskapet. Utom varandra.

Jag känner ju det här under kvällen, men är principfast. JAG ska inte "ge" mig. Att jag är den stora förloraren som bara låter henne gå bekommer mig inte då. Och återigen, jag fattar inte ens hur jag kunde få för mig att resonera så här, det är liksom så jävla rubbat. Det hade varit ok om hon hade dissat mig eller hånglat upp en annan snubbe, så länge jag handlar efter det som jag tycker är rätt. Det som är JAG. Och inte spelar några idiotspel som jag egentligen inte är intresserad av.

När vi går därifrån inser jag att jag har strulat till det. Hon måste vara helt övertygad om att jag inte är det minsta intresserad av henne. Jag spelar såklart helt oberörd fast jag är skitledsen innerst inne. Förmår mig i allafall att ge henne en stor kram innan vi skiljs åt.

Möter sen upp vännerna på JB. Berättar allt och blir rätt hårt sågad, av både killar och tjejer. Med all rätt. Får tröst som jag egentligen känner att jag inte är värd. 

Nåväl min sista livlina är att hon fyllde år i helgen. Ska skicka en gratulation på FB till henne oavsett vad folk tycker om detta (har hört en del olika bud...). Men nu kör jag på min känsla och den säger mig att jag vill göra det oavsett vad andra tycker/tänker. Läxan jag lärde mig var att skippa alla spel och vara mig själv. En läxa som jag egentligen lärt mig för länge sen och vet om. Dags att tillämpa den igen bara.

Slutligen. Hon är singel.