Inte den muntraste helgen

I Torsdags när jag skulle träffa CG och vi skulle gå på bio började det hela sådär. Jag skrev till henne att vi skulle ses 18.30 varpå hon svarade att hon nog får svårt att hinna(Oväntat...det gav ju bara henne 5h att göra sig i ordning..ha ha). Det gjorde inte mig nånting för jag skulle träna och sen käka. Hade med mig en tidning som fick bli sällskap medans jag åt. Runt 19.30 började jag undra var hon höll hus så jag ringde. Det visade sig att hon var tvungen att åka in till akuten med sin katt men att hon skulle vara på plats inom 20min. 1h senare hade hon fortfarande inte dykt upp och vid det här laget var mitt tålamod slut. Var precis på väg att ringa henne hyfsat irriterad och säga att jag går med någon annan på filmen när hon ringde med gråten i halsen. Förstod inte vad hon sa utan lyckades bara snappa upp vissa ord där bla "avliva" ingick. Oh shit tänkte jag och åkte raka vägen hem till henne. Det visade sig att hennes katt eventuellt hade någon obotlig sjukdom. Tyckte såklart väldigt synd om henne samtidigt som jag tackade mitt tålamod över att jag inte ringde upp henne. Hade ju inte varit den bästa timingen om man säger så och jag hade nog mått mindre bra. Nåväl jag övertalar henne och vi går på filmen för att skingra hennes tankar.

Så för att göra en lång historia kort så bestod hennes helg av att skjutsa katten till/från akuten. Min bestod av att hålla en helt knäckt tjej sällskap och ge henne tröst. I Lördags lämnade hon in katten för att ta fler prover, och igår vid lunch fick jag ett sms "Katten är borta nu". Avlivad med andra ord. Så det var bara att ställa in alla planer och åka raka vägen till henne där jag tillbringade hela dagen förutom 1h pannkaksätande/middag hos föräldrarna. Hur hon mådde förstår nog alla. Från att ha haft en till synes friskt husdjur till att 4 dagar senare få den avlivad gav mig flashbacks som hette duga. Livet är alltför ofta tyvärr jävligt orättvist.