Knallade till jobbet i morse när jag såg en hund. Inget speciellt med det om det inte hade varit en Ungersk Vizsla. En sån har vi haft. Dom ser man inte ofta i Sverige då det är en ytterst sällsynt ras här. Cili var enormt tillgiven och sällskapssjuk Varje gång jag lade mig i soffan eller på golvet för att titta på TV kom hon strosandes från hundkorgen och la sig bredvid mig med sitt huvud på mitt bröst. När jag gick och sov hoppade hon upp med framtassarna och böjde fram sitt huvud så hon skulle bli klappad. Kommer också ihåg när hon var valp och drack mjölk med sina enorma bruna öron som hängde ner i skålen. Såg helt oemotståndligt charmig ut när hon tittade upp med sina mjölkdränkta öronsnibbar och såg härligt mätt och belåten ut.
Jag kommer fortfarande ihåg datumet 20:e Februare 1992. Det var den dagen då jag och Mamma körde till veterinären med Cili för en rutinkontroll. Jag kommer ihåg att jag satt kvar i bilen och väntade, det skulle ju gå snabbt. Jag blev rätt förvånad när Mamma kom tillbaka utan hund. Cili hade blivit avlivad. När Mamma satte sig i bilen grät hon. Den enda gången i mitt liv som jag sett henne gråta.
Tyvärr hade vovven dragit på sig streptokocker vilket ledde till att den var sjuk ett tag och sedan frisk för att sedan bli sjuk igen osv. Vi hade inte tänkt på att perioderna som Cili var sjuk blev längre och längre och friskperioderna kortare och kortare. Så det bästa för vovven var att avliva den. Mamma berättade att hon tagit beslutet på plats och att hon hade hållit i tassarna när Cili fick sprutan. Nu i efterhand inser jag att mina föräldrar kanske visste vad som skulle göras men att dom valde att inte berätta det i förväg.
På något sätt skäms jag för att erkänna för mig själv att det händelse i livet som gjort ondast är då vovven gick bort. Jag blev jätteledsen när Farmor gick bort, och Morfar etc. etc. Men inget är i närheten av vovven. Faktum är att jag sitter med gråten i halsen och tårar i ögonen när jag skriver det här. Kanske inte var en bra idé att göra det på jobbet.
Faktum är att jag älskar hundar och tyvärr är min livssituation sådan just nu att jag inte kan ha en hund. Vill liksom inte gå iväg på morgonen och sen komma hem på kvällen och låta vovven vara solo hela dagen. Men i framtiden ska jag ha en Vizsla igen. Garanterat. Är det någon av mina läsare som har en sådan vovve är jag mer än gärna hundvakt ;=)
R.I.P min älskade vovve. Jag hoppas Du är i hundparadiset, jagandes och springandes efter fåglar/harar/rådjur och där varje måltid består av leverpastejmackor som Du älskade.
Du är enormt saknad.
(Bilderna är från nätet och inte på Cili. Hon finns hemma hos mig inramad. )
4 kommentarer:
Men åh, nu vill jag grina ihjäl mej!! När djur dör är det helt hemskt. Dom är så underbara och ger så mycket av sej själva utan att kräva så mycket tillbaka. När vår familjs förra hund dog grinade jag tills jag blödde massivt med näsblod, att "min" hund ska dö nån gång är en outhärdlig tanke. Om nätterna efteråt kan man höra ljudet från när klorna når golvet, inbillning såklart. Men huva..
Det var en fin hund det där förresten :) Jag satt senast igår och tittade på valpar på blocket, bara för att det gör mej så glad.
Ha det bra nu! Kram på dej
Kommer ihåg när min pappa ringde julen -94 och berättade att vår älskade Nalle hade tagits bort. Även om jag bara träffade honom ca 2 ggr/år under de sista 3 åren så började jag gråta och gjorde det även den gången jag kom hem till Gotland och insåg att han inte längre fanns kvar. Så jäkla sorgligt =(
Förstår verkligen att du nu sitter tårögd. Stor kram på dig!
Jag hade en hund mellan åren 1989-2005. Hon var min älskling.
Hon togs bort hemma hos ma o pa när jag var borta. FIck se ett kort på henne när honlåg död på mattan. Jag kände absolkut ingenting. Jag tror fortfarande inte att hon är död. Varje gång jag är hos ma o pa så tror jag att hon är i hobbyrummet där hon alltid var när det kom gäster.
Jag har inte gråtit en tår över henne. Konstigt det där. Att jag inte riktigt tagit in än att hon är borta. Det känns som på låtsas även nu när jag skriver om det så känns det absolut ingenting. Snacka om förnekelse/förträngning.
Den dagen kommer komma Douglas när du kan ha hund igen. Livet får andra prioriteringar och du får andra möjligheter. SÅ länge får du väl stanna och gosa med alla hundar du ser =). Sen finns det ju många söta mattar med ;-).
KRam!
astriid: Djur borde inte kunna dö, inte hundar i allafall ;=) Hundar kan på något sätt verkligen ge uttryck för äkta kärlek vilket i mitt fall innebär ge utan att kräva nånting tillbaka. Människor har en del att lära av vovvarna !
Ja det är en väldigt vacker ras och tillgiven till max. Jag brukar också titta på bilder på nätet och på "Mannen som kan prata med hundar" på TV.
Kram !
latja: Mmm det var tungt att skriva texten, men ändå glädjande att man fick uppleva 6 år med en så fantastisk hund.
Dom där vovvarna har en förmåga att etsa sig fast i hjärtat på en...
Kram!
yrsa: Ja det känns som hyfsad förträngning ;=)
Ja en flickvän som inte gillar vovvar har en rejäl uppförsbacke...ha ha ha.
Brukar nog leka med de flesta vovvar jag stöter på...snacka om att många tjejer lär tro att jag stöter på dom bara för att jag vill gosar med deras hund ;=)
Kram!
Skicka en kommentar