Hur tänker hon nu ??

Hade en riktigt trevlig dag igår. Tog med mig en kompis till hans första SatsBox någonsin och bankade på honom ;=). Närå jag var snäll. Slog löst och visade honom teknikerna. Drog efter passet hem för att fixa till mig (vi snackar alltså dusch, rakning och tandborstning och kläder på på 13min...slå det om ni kan...ha ha ha!) . Efter det drog vi hem till honom och hans tjej så han kunde duscha. Han frågade henne ska du inte följa med oss och käka? Njae jag är trött och vill vara hemma svarade hon.

Så vi drog iväg på tu man hand och käkade på PrimoCiaoCiao där vi beställde fullkornspasta till vår pastarätt...big mistake. Den var inte god. Hursomhelst så käkade vi innan vi drog till Hotellet för att ta ett par drinkar. Där får han efter ett tag ett sms från sin tjej jag såg fram emot att vara med dig ikväll.Nu har du gjort mig upprörd. Du får sova på soffan ikväll.

Han var ju hyfsat nöjd med det sms:et. Särskilt med tanke på att vi båda hade frågat henne om hon inte skulle med. Det här sms:et kom typ 2h efter att vi hade åkt iväg. Lyckligtvis är han tillräckligt mogen för att inte tappa huvudet och börja sms:a tillbaka.

Jag fattar inte hur hon tänker. Finns det någon endaste kvinna på hela jordklotet som tror att hennes man kommer hem och är på bra humör OM han ens kommer hem efter ett sånt här sms ? Jag kan ju säga på rak arm, att jag hade garanterat inte satt mig i en taxi och åkt hem (vilket han inte heller gjorde). Finns det en endaste kvinna som tror att en kille på närmare 40 år vill bli behandlad som en tonåring/hund/whatever som ska "straffas" för att han gör något hon inte vill ? Finns det någon kvinna som tror att en mans respekt för henne ökar för att hon skriver nåt sånt här ? Finns det någon kvinna som tror att det kan komma något bra ur ett sånt här sms ?

Jag blev rätt upprörd som ni kanske kan räkna ut...ha ha ha. Mest p.g.a att mitt ex var så här ibland och för att jag vet att det här är "more than meets the eye". Hur förbannat jobbigt det kan vara att gå omkring och ha den här oron malande inom sig att det när som helst kan komma ett sånt här utspel. Det här handlar om ren och skär egoism oavsett hur man än försöker linda in det.

För jag tycker att en tjej som inte kan ta hand om sig själv, roa sig själv eller whatever är väldigt avtändande. Någon som inte har ett eget liv. Någon som tycker att hon när som helst har rätt till att få hennes mans uppmärksamhet/tid. Någon som hela tiden indirekt ska ställa frågan vadå, är middagen/fotbollsmatchen/kompisen/träningen/biltvätten viktigare än mig ? Räknas inte hans vilja överhuvudtaget ? Hur egocentriskt är man inte då ? Ok att ett barn på 4 år vill ha uppmärksamhet hela tiden, men när en fullvuxen kvinna beter sig likadant är det som sagt avtändade till max.

Detta är ett av de bästa sätten att kväva en man i ett förhållande. För man ska definitivt inte tro att bara för att en man gör som hon vill, så blir/är han lycklig. Och självklart blir det så att om han inte är lycklig, så kommer inte hon heller bli det. Förstår hon inte det eller ?

Flickvänsmaterial ?

Hade en diskussion med några tjejkompisar om det här med flickvänsmaterial. Varför en del är det, och varför en del inte är det. Antar att det är samma sak för tjejer när det gäller män.Det hela började dock på ett olyckligt när jag sa till henne att hon inte var flickvänsmaterial. Det lät ju mycket värre än vad jag menade. Ville ju absolut inte såra henne utan mer försöka förklara för henne varför jag såg henne på det viset.

Jag kommer ihåg intrycken jag hade när jag pratade med henne för ett tag sen. Vi stod inte så nära varandra åsiktsmässigt kan man väl säga. Du gav ett intryck av att vara så hård med det du sa och på det sätt som du sa det. Hon svarade ja men jag kanske inte är sån egentligen Mmm jag vet det nu sa jag, men det var inte det intrycket du gav mig direkt. Och om sanningen ska fram så tror jag många killar kan uppfatta dig som jag. Och då spelar det ingen roll hur du egentligen är. På samma sätt som jag betedde mig som en idiot när det gäller skönheten.

När det gäller mig så är flickvänsmaterial någon som får mig att ta fram de sidor jag tycker om mest hos mig själv. Det kanske är självklart för många, men jag har verkligen inte alltid insett det. Har nog inte ens tänkt i dom banorna. Vete tusan hur jag tänkt om jag ska vara ärlig. Och just detta med att vara med någon som tar fram ens positiva sidor är ett mycket bra riktmärke.

Jag tycker t.ex. om när jag får vara omtänksam, påhittig, sexuell, rolig och beskyddande. När en tjej visar sig vara "liten" och "sårbar" och jag kan ta hand om henne. Känna att hon litar på mig. När hon t.ex. lägger sitt huvud i mitt bröst eller mot halsen och bara vill att jag håller om henne. Men jag vill inte vara sån, jag vill vara oberoende av någon man säger kompisen. Ja jag förstår vad du menar, men du missförstår andemeningen. Tycker du att en kille är svag för att han ibland gråter ? frågar jag henne. Nej svarar hon.För visst är det så, att en del felaktigt har uppfattningen att en riktig man inte gråter. På samma sätt så ger en tjej inte uttryck för att vara "svag" bara för att hon låter sig känna behöva en man och ger uttryck för det.

Och samtidigt så kan man ana sidor hos en tjej som låter mig vara som jag vill vara. Jag vet inte hur jag ska beskriva detta, men det finns bara där. De få tjejer som jag blivit riktigt kär i har jag sett vissa sidor hos tidigt. Sättet hon pratar på. Sättet hon bemöter människor på (vilket är oerhört viktigt !). Det hon utstrålar. Hos skönheten kunde jag se detta. Även om jag inte blev kär i henne, kände jag att jag mycket väl hade kunnat bli det om jag nu inte misstagit mig rejält. Vilket jag iofs. gjort förut med andra.

En annan intressant detalj är att de jag fallit för har jag alltid känt en fysisk attraktion till snabbt. Kanske stämmer det som sägs ibland, att en man inom 60sek vet om han kan tänka sig att ha sex med en tjej eller inte...? En tjej som jag inte känt något för första gången jag träffat har det nog aldrig utvecklats till något annat heller. Så det där om 60sek kanske stämmer på mig också. Högst troligt när jag tänker efter.

De tjejer som jag också fallit för har haft en förmåga att få känna mig manlig. Dom har förstått "Spelet" som jag tror ligger där undermedvetet och som tjejer jag gillar förstår sig på. Nu handlar det inte om att manipulera som i boken med samma namn. Men på samma sätt som det är viktigt för en tjej att få bejaka sin kvinnlighet gäller det omvända för mig. En tjej tycker ofta det är charmigt med en man som t.ex håller upp dörrar, ger komplimanger, köper en blomma då och då eller vad det nu kan vara. Men på samma sätt finns det saker som många män uppskattar, vilket jag ofta tycker glöms bort i sammanhanget. Det handlar kanske inte främst handlar om upphållna dörrar eller blommor ;=)

Ta bara exemplet när ett av mina ex gav mig en guldmedalj av choklad som det stod "Nr 1" på...ha ha ha. Så "fånigt" på något sätt, men ändå oemotståndligt charmigt när hon hängde den runt nun hals. För vilken man vill inte känna sig behövd ? Känna sig som THE MAN ? Eller som ett annat ex som anspelade på att jag var "stark". Hahaha det är så billigt att man nästan skäms för att man blev smickrad till tusen...ha ha ha. Och så tycker tjejer att killar är komplicerade ;=) ?

Barn

Det här med barn är en speciell fråga. Är man en bit över 30 och inte har barn så får man ofta lite speciella blickar när "okända" frågar och man svarar nej. Har man dessutom föräldrar som man vet innerst skulle älska att få fler barnbarn och man inte ens har en flickvän är det tur att man inte stressar upp sig för mindre...ha ha ha ;=) Fast jag måste flika in att mina föräldrar är rätt softa när det gäller det här, det är inte så dom nämner det här dagarna i ända.

För att klargöra en sak direkt så tycker jag om barn. Väldigt mycket. Har en brorsdotter som är 17 som jag har haft tight kontakt med ända sen hon föddes. Eftersom hon tillhör familjen tog jag automatiskt henne till mitt hjärta och efter att jag blev tillfrågad att bli hennes gudpappa kände jag ett ännu större ansvar. På något sätt har hon varit mitt "substitut" för det barn jag inte har och jag älskar henne verkligen som om hon vore min dotter. Med henne har jag gjort allting som fäder gör med sina döttrar, hämtat/lämnat henne på dagis, läst sagor, varit barnvakt, lekt, gett henne uppmärksamhet etc. etc. och det har aldrig varit en belastning. Än idag ringer vi varandra typ 1 gång i veckan och ser till att alltid ses när jag hälsar på brorsan eller om hon kommer till Sverige. En rolig detalj är när hon var och hälsade på mitt jobb,och mina kollegor efteråt påpekade hur mycket det syns att ni tycker om varandra.

Nästa sak som många (främst singelmammor) stör(t) sig på är att man helst träffar någon som inte har barn. Förutom den möjligheten att många inte ens vill ha barn (som ofta i sig ses som något "udda" ?), verkar det inte alltid som att det reflekteras över varför man har den ståndpunkten. Utan man blir ofta "attackerad" för att vara det ena eller det andra och att man tycker si eller så om singelmorsor (tänker inte på dig Yrsa i första hand..ha ha ha).

För min del handlar det helt enkelt främst om det jag varit med om i mitt senaste förhållande. Ett förhållande som var som en berg och dalbana i 3 år från och till. Till det kom 1.5 år av "stalkande" efter att jag gjorde slut.Sammanlagt 4.5 år där jag gick miste om så många grundläggande behov jag har att jag tappade bort mig själv. Behov som jag känner är måsten för mig nu, som jag verkligen längtar efter. Och i det finns det (nog) tyvärr inte plats för barn. Det handlar om ett förhållande där min tjej är nummer 1 i livet och jag i hennes, varje dag. Inte varannan vecka. Ett förhållande där man bara behöver visa hänsyn till en person, och inte flera. Ett förhållande där mamman inte har strul eller på dåligt humör p.g.a den andra pappan sårat henne eller tjafsat om barnen. Ett förhållande där jag och tjejen kan åka på romantiska semestrar ihop, eller åka jorden runt med utan att behöva tänka på om vi "hörs" eller inte när vi har sex...ha ha ha. Sen är det så att jag gärna vill att känslan att få barn ska vara lika speciell för tjejen som den kommer vara för mig. Första gången.

För 10 år sedan var jag ihop med en tjej som jag var otroligt förälskad/kär i. Med henne kände jag mig redo att ha barn och flytta ihop och hela paketet. Hade inte tvekat en sekund. Så på ett sätt är det lite tragiskt att jag hamnat där jag hamnat, men det är inget jag kan göra något åt nu och inget jag grämer mig över heller. Det är som det är. Jag är mest glad att jag är helt fri från mitt gamla förhållande och kan se framtiden an med tillförsikt.

Så jag hoppas verkligen att de singelmammor som läser här inser att det inte är ER det är fel på, utan om att det kan vara så att man helt enkelt är i olika skeden i livet. Och att det som Fröken Svensson kommenterade i mitt förra inlägg, handlar om vad man varit med om tidigare i livet. Och vad man vill uppleva.Ta det inte personligt om någon kille "nobbar" er för att ni har barn. Kanske lätt att säga för mig som inte är i den situationen ?

Det ironiska i det här att när jag nätdejtade var den enda tjejen jag ville träffa fler gånger efter att vi träffats första gången just var singelmamma med två barn ;=) Å andra sidan var det innan mitt ex.

Fast med tanke på hur oberäkneligt livet är skulle det inte förvåna mig om nästa tjej jag föll hade barn...ha ha ha.

Orättvist

Ibland händer det saker som får en att stanna upp i tillvaron. Att tänka till över hur bra man egentligen har det, trots alla "problem" man har. Tror nog alla vet vad jag pratar om.

En av mina bättre vänner har en son som är 3 år. Pratade med min bror igår som berättade att vännens barn har de flesta symptom som kännetecknar ett barn med autism. Tydligen är det svårt att ställa en definitiv diagnos i och med att barn utvecklas så olika, men det ser inte ljust ut för tillfället.

Barnet verkar vara helt "i sin egen värld". Man kan tydligen inte få ögonkontakt med honom, utan blicken bara far runt. Han är också rätt intelligent, med tanke på att han som 3-åring hittar till vännens spel på IPhonen...Fan, det kan ju inte min farsa ens göra som är 60+ :=) Vännen är såklart bedrövad, särskilt med tanke på att framtida barn riskerar att få samma "sjukdom" (vet dock inte om det gäller med samma partner ? ). Enligt läkarna är det 2% chans ungefär, men det är inget han vill riskera. Jag vet också att han ville ha fler barn :=(

Hela historien är så...overklig och orättvis. Han hade varit ihop med sin tjej i 7-8 år när han funderade på att göra slut, vilket inte förvånade mig (eller någon annan heller). Har ju knappast sett tjejen garva under de år jag känt henne utan hon har ofta sett "sur" ut, vilket såklart har dragit ner hans humör också. Intelligensmässigt skiljer det typ ljusår mellan dom, så jag antar att dom måste ha ett hejdundrande sexliv som håller ihop dom :=) Jag ser å andra sidan inte något sexigt med henne heller. Men det hör såklart inte hit.

Saken är den att mitt i hans "göra slut"-funderingar blev hon gravid. Han kände å sin sida ansvarskänsla gentemot barnet/henne och stannade därför kvar. Och nu sitter han där, med en fru han inte älskar och ett barn som troligen är autistiskt. Måste ju kännas lagom bittert. Jag hoppas att även om detta gör dom båda bedrövade, kanske det också är någonting som kan föra dom samman. Ska prata med honom när jag åker på semester och hoppas jag kan få höra honom säga att det finns något positivt med det hela, vad det nu skulle kunna vara i praktiken ? Håller dock alla mina tummar !!

Mönster Del 2

Är det något jag har insett på äldre dar så är det ju vilket lotteri det här med förhållanden kan vara ibland. Vissa träffar någon i unga år och lever ihop lyckliga resten av livet. Som mina föräldrar som kommer fira 40 år som gifta i år ! Sen har man familjens svarta får, som har ett highscore på typ 3år i ett förhållande...ha ha ha

Arnie skrev i en kommentar att det inte är fel att jag tar på mig samma roll i förhållanden, vilket hon har helt rätt i. För det är som hon säger, sån ÄR jag. Jag vill inte heller vara på ett annat sätt. Jag vet ju hur fantastiskt det kan vara om man träffar på någon likasinnad, för det har också hänt. Problemet har varit som hon också nämner att jag har gett det till fel person som helt enkelt inte uppskattat det utan utnyttjat (medvetet/omedvetet) det.

Nystar man vidare i det här, så är det här ett genomgående mönster i alla mina relationer. Det vill säga även med t.ex kompisar och bekanta.

Därför är jag glad att jag nu i allafall, sent omsider, har lite bättre koll på vilka som är mina nära vänner. Människor som troligtvis aldrig kommer utnyttja mina egenskaper och som uppskattar de sidor jag har. Inte bara med ord, utan också med handling. Dit räknar jag en 3-4 personer vilket också är tillräckligt, då varje relation kräver sin tid. Njae det är nästan "tillräckligt", finns mycket plats för en underbar tjej också, som ännu inte visat sig än...Men när hon så småningom kommer (hoppas jag!), får hon ta den plats som hon ovetandes har reserverad hos mig :=)

Mönster

"Du har alltid varit en person som ger människor mycket av dig själv. Det är kanske därför du alltid träffar tjejer som varit så nere. Dom behöver någon som ger, medan du alltid vill ge" säger chilenaren när vi pratar om mina ex. Mmm säger jag, medveten om att han har så rätt.

Det är lite deprimerande när jag tänker tillbaka på mina gamla förhållanden. Jag kan konstatera att jag inte har haft ett enda normalt förhållande i hela mitt liv. Självklart är det så med tanke på att de tjejer jag träffat som det har blivit någonting med alltid varit deppiga när vi träffats. Det har varit allt från förhållanden som tagit slut till nära anhöriga som avlidit när jag kommer in i bilden. Det har lett till att jag anpassat mig så mycket efter dom och tagit hänsyn till deras rådande omständigheter att jag glömmer bort mig själv och mina behov. Jag har tyckt så synd om dom och lagt mycket energi på att få dom att må bättre. För hur naivt det än låter, så vill nog de flesta killar vara prinsen på den vita hästen åt sin tjej oavsett om dom erkänner det eller inte...ha ha ha. Som jag skrev förut, den finaste present jag fått av en tjej var en "guldmedalj" i choklad som det stod "Nr 1" på. Jag var hennes "hero" och jag kunde gått på vatten för hennes skull...ha ha ha..pinsamt att man är så "lättlurad".

Så min roll har varit ( och den roll som jag också tagit på mig ) den där killen som får dom att må bättre, vara rolig, uppmärksam, påhittig och omtänksam. För är det något jag kan vara så är det just dessa saker. Jag har gett och gett och gett...tills jag varit helt uttömd. Soppatorsk. Batteriet har laddat ur. Så börjar klagomålen på att jag "inte är som förr". Nä det är klart att jag inte är, när jag knappt får något tillbaka. När jag velat ha spontansex eller lite mys har jag fått backa för att tjejen känt sig "lite nere pga. gamla minnen etc." och så tummar jag på mina behov. Vilket såklart i längden blir helt ohållbart.

Givetvis är det inte deras fel. Jag är inte heller ärlig i och med att jag säger att "allt är ok" när det är långt ifrån så. Dessutom tar jag ju på mig rollen som "the hero", när dom inte ens har bett om det. Istället tänker jag på att jag ska "rycka" upp mig. Så jag har mig själv att skylla också. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg, handlar man likadant får man alltid samma resultat.

Ser att det här inlägget är helt osammanhängande men det får vara så. Skriver det som kommer upp i mina tankar, dessutom lär det gudskelov inte publiceras någon annanstans än här på bloggen.