Det här med barn är en speciell fråga. Är man en bit över 30 och inte har barn så får man ofta lite speciella blickar när "okända" frågar och man svarar nej. Har man dessutom föräldrar som man vet innerst skulle älska att få fler barnbarn och man inte ens har en flickvän är det tur att man inte stressar upp sig för mindre...ha ha ha ;=) Fast jag måste flika in att mina föräldrar är rätt softa när det gäller det här, det är inte så dom nämner det här dagarna i ända.
För att klargöra en sak direkt så tycker jag om barn. Väldigt mycket. Har en brorsdotter som är 17 som jag har haft tight kontakt med ända sen hon föddes. Eftersom hon tillhör familjen tog jag automatiskt henne till mitt hjärta och efter att jag blev tillfrågad att bli hennes gudpappa kände jag ett ännu större ansvar. På något sätt har hon varit mitt "substitut" för det barn jag inte har och jag älskar henne verkligen som om hon vore min dotter. Med henne har jag gjort allting som fäder gör med sina döttrar, hämtat/lämnat henne på dagis, läst sagor, varit barnvakt, lekt, gett henne uppmärksamhet etc. etc. och det har aldrig varit en belastning. Än idag ringer vi varandra typ 1 gång i veckan och ser till att alltid ses när jag hälsar på brorsan eller om hon kommer till Sverige. En rolig detalj är när hon var och hälsade på mitt jobb,och mina kollegor efteråt påpekade hur mycket det syns att ni tycker om varandra.
Nästa sak som många (främst singelmammor) stör(t) sig på är att man helst träffar någon som inte har barn. Förutom den möjligheten att många inte ens vill ha barn (som ofta i sig ses som något "udda" ?), verkar det inte alltid som att det reflekteras över varför man har den ståndpunkten. Utan man blir ofta "attackerad" för att vara det ena eller det andra och att man tycker si eller så om singelmorsor (tänker inte på dig Yrsa i första hand..ha ha ha).
För min del handlar det helt enkelt främst om det jag varit med om i mitt senaste förhållande. Ett förhållande som var som en berg och dalbana i 3 år från och till. Till det kom 1.5 år av "stalkande" efter att jag gjorde slut.Sammanlagt 4.5 år där jag gick miste om så många grundläggande behov jag har att jag tappade bort mig själv. Behov som jag känner är måsten för mig nu, som jag verkligen längtar efter. Och i det finns det (nog) tyvärr inte plats för barn. Det handlar om ett förhållande där min tjej är nummer 1 i livet och jag i hennes, varje dag. Inte varannan vecka. Ett förhållande där man bara behöver visa hänsyn till en person, och inte flera. Ett förhållande där mamman inte har strul eller på dåligt humör p.g.a den andra pappan sårat henne eller tjafsat om barnen. Ett förhållande där jag och tjejen kan åka på romantiska semestrar ihop, eller åka jorden runt med utan att behöva tänka på om vi "hörs" eller inte när vi har sex...ha ha ha. Sen är det så att jag gärna vill att känslan att få barn ska vara lika speciell för tjejen som den kommer vara för mig. Första gången.
För 10 år sedan var jag ihop med en tjej som jag var otroligt förälskad/kär i. Med henne kände jag mig redo att ha barn och flytta ihop och hela paketet. Hade inte tvekat en sekund. Så på ett sätt är det lite tragiskt att jag hamnat där jag hamnat, men det är inget jag kan göra något åt nu och inget jag grämer mig över heller. Det är som det är. Jag är mest glad att jag är helt fri från mitt gamla förhållande och kan se framtiden an med tillförsikt.
Så jag hoppas verkligen att de singelmammor som läser här inser att det inte är ER det är fel på, utan om att det kan vara så att man helt enkelt är i olika skeden i livet. Och att det som Fröken Svensson kommenterade i mitt förra inlägg, handlar om vad man varit med om tidigare i livet. Och vad man vill uppleva.Ta det inte personligt om någon kille "nobbar" er för att ni har barn. Kanske lätt att säga för mig som inte är i den situationen ?
Det ironiska i det här att när jag nätdejtade var den enda tjejen jag ville träffa fler gånger efter att vi träffats första gången just var singelmamma med två barn ;=) Å andra sidan var det innan mitt ex.
Fast med tanke på hur oberäkneligt livet är skulle det inte förvåna mig om nästa tjej jag föll hade barn...ha ha ha.
7 kommentarer:
Åh vad jag känner igen det där! Jag har inga syskonbarn men just hela grejen och pressen från alla runtomkring att "ta tag i sitt liv" och get steady med nån. Om det vore SÅ enkelt.. Dessutom känns det som att de flesta runt 30 oftast har barn redan eller är sjukt seriösa med nån redan. What to do? haha
Jag dömer ingen, verkligen ingen. Det är bra om man vet vad man vill, det är det viktigaste. Jag vill helst inte heller ha en kille som har barn då det tillkommer en massa "arbete" med ex o hela kittet. MEN, jag har faktiskt haft ihop det med killar med barn och då har det gått hur bra som helst (förutom att det är slut nu då haha), dock inte pga barnen. Jaja, det jag vill säga är: jag tror att allt löser sig den dagen man hittar "the one", tror inte att barn, en jobbig svärmor etc är avgörande om man verkligen har rätt känslor.
Kram!
Jag håller helt med för självklart gäller detsamma för tjejer.
Jag kan inte tänka mig att dejta någon som har bara, för att jag själv gjort ett medvetet val att inte skaffa det.
Jag säger inte att jag aldrig vill ha barn, men jag vill vara delaktig i det beslutet och inte ha några bonusbarn. Just nu vill jag koncentrera mig på mig själv och infria mina drömmar och där står tyvärr barn i vägen.
Och det har som du säger absolut inget med personen i fråga att göra.
Douglas:
Jag älskar dig också ;-).
Nu ska jag vara tyst om det här ämnet tills (blogg)döden skiljer oss åt...hahahaha.
Kram Yrsa
Man får absolut känna att man kanske inte vill ha barn, särskilt inte "bonusbarn". Min kollega blir ofta påhoppad om varför inte hon har barn, hon har hundar istället och älskar det! Och jag kan ju säga att jag här GLAD att hon inte skaffat barn, haha.
Sen är det ju en känslig fråga, så några attacker om den frågan är inte smart. Det finns dom som inte kan få barn, det kanske man inte vill förklara för vem som helst.
Hur som helst. Blir du tokkär i någon som har barn kommer du lösa det. Annars träffar du någon som känner likadant eller någon som DU känner att du VILL ha barn med. Allt löser sej med tiden.. :) Jättekul att du har haft din brorsdotter ändå :) Jag har varit moster sen jag var fyra månader, nu är dom sex syskonbarn. Ibland tänker jag att det kanske räcker med dom, haha! Men jag vill nog ha barn ändå jag :)
Kram på dej!
Jag tillhör de där "udda" som inte vill ha barn, åtminstone inte egna.
Jag skulle däremot inte låta barn bli en anledning för att inte inleda något med en person som jag verkligen fallit för.
Men för min del har just mitt val satt käppar i hjulen för några förhållanden.
En svår fråga som jag inte tycker har några rätta svar. Vi är alla olika. Härligt nog =)
Kram!
Sandra: Hello och välkommen !
Suck kan tänka mig att du är rätt less på att höra det där, med rätta ;=) Men jag har kommit till ett läge där jag "struntar" i vad andra tycker och tänker. Jag vet själv att vissa saker inte är helt idealiska, å andra sidan förstår jag varför jag tycker/känner som jag gör och accepterar det till fullo..
Förstår inte varför det är så svårt för andra att inse att ens liv inte alltid går som man tänkt sig ?
"What to do?" => Försöka träffa någon som är yngre ;=) ! Jag har ju samma "dilemma" med tjejer i min ålder. Fördelen med att vara kille är dock att man har skarpladdat vapen i många år till och kan skaffa barn när man vill...
ingen brådska mao. ;=)
Kram!
Fröken Svensson: Jag tror att ju äldre man blir och är rikare på erfarenheter, desto mindre dömer man (förhoppningsvis). Man har mer förståelse för andras behov och livsöden och vad det kan leda/har lett till.
Hmm eftersom du haft killar med barn och det du skriver så låter det som att du haft mycket strul med ex till killen ? Förstår mer än väl om man ruttnar på det också...
Mmm till syvende och sist är det nog känslorna som avgör. Det som kan vara grejen är dock att man inte involverar sig i någon som har barn, för att "slippa" ta jobbiga beslut senare som beror på omständigheter (som t.ex barn).
Kram!
SupergirlOh ja visst gäller det här för båda könen. Har tjejkompisar som har "dumpat" killar för att dom har barn. Sen finns det sådana som träffat killar med barn.
Alltså det här med barn ÄR ju en av de största grejerna i livet och självklart någonting man vill vara med om och besluta själv. På samma sätt skulle jag acceptera helt och håller att en tjej inte vill ha mig för att jag inte har barn själv om det nu skulle vara så. Det är en grej som jag inte ens skulle ifrågasätta.
Jag är nog där du är för tillfället att jag vill koncentrera mig på mig själv och mina drömmar.
Kram!
ingenspeciellHaha att vi står helt och hållet på olika sidor i den här frågan har nog framkommit med all tydlighet ;=)
Kram!
Astriid<: Mmm du är klok du. Nä att attackera någon känns ju inte vidare genomtänkt. Finns ju hur många anledningar som helst till den ståndpunkt man har som man inte förstår hur folk kan ifrågasätta.
Mmm jag tror inte det kommer hända faktiskt eftersom jag tror att jag skulle backa ur ganska snabbt om tjejen i fråga har barn. Fast å andra sidan, lär jag känna henne tillräckligt bra och ser vilken fin person hon är vet man inte vad som kan hända. Det är nog som så att tiden löser alla problem.
Ja brorsdottern är min ögonsten ;=) Det vet hon mycket väl om också och vet vilka knappar hon ska trycka på...ha ha ha
Jösses 6 syskonbarn ?? Förstår om dom har räckt till och blivit över för dig ;=) !
Kram!
Latja: Hmm du borde försöka få ihop det med Fröken Svensson i så fall, hon har ju barn och vill träffa någon som inte har egna ;=) !
Nä den här frågan har i mina ögon inget rätt svar.
Jag förstår att det har satt sina käppar för dig för i dagens samhälle vill nog de flesta ha barn (inkl. jag). Men jag är övertygad om att du hittar rätt i allafall (typ basisten) ;=) Och jag tycker det är bra att du inte tummar på dina "krav" när det gäller den här frågan.
Kram!
Skicka en kommentar