Det förflutna hälsar på.

När jag läser tidningar och även andras bloggar märker jag hur annorlunda min verklighet är mot de jag läser om. Nu handlar det kanske inte om alltför stora grejer. Men en sak där jag tror att jag är rätt annorlunda är det här med kärleken. Jag har som majoriteten av människorna blivit bränd. Rejält både en och två gånger. Inget speciellt med det. Men jag känner däremot absolut ingen rädsla för att bli bränd igen. Fråga mig inte varför. Däremot är jag fruktansvärt rädd för att själv vara den som sårar. Alldeles för rädd för mitt eget bästa.

Nästan all min rädsla har att göra med mitt senaste förhållande. Jag tror inte att jag skrivit så mycket om det. Men en väldigt återkommande känsla i det förhållandet var dåligt samvete. Mitt ex var expert på att få mig att må dåligt. Nu i efterhand förstår jag att det var mitt eget fel som lät henne hålla på. Men det är en annan femma och jag har lärt mig läxan.

Hon var duktig på att framställa sig själv som ett offer. Martyren. Jag mådde så dåligt över att jag inte kunde besvara hennes känslor. Hon gjorde många väldigt många fina/snälla saker för mig, men jag upplevde det ofta som kvävande/pressande då skuldkänslorna växte. Jag fick aldrig vara ifred och när det gällde känslor så räknades det liksom inte vad jag tyckte eftersom hon verkade tycka att hon låg på så stort plus.

Jag har fått anledning att fundera på det här senaste månaderna. Jag träffade en underbar tjej under våren/sommaren i fjol och var rätt på det klara med att inte binda mig. Inte oväntat dök frågan upp om hur jag ser på förhållanden efter att vi hade setts några gånger och jag sa som det var. Att det sedan skedde vid midnatt när jag var halvt medvetslös var ju ett mindre bra tillfälle att ta upp frågan ;=)Jag älskar när kvinnor får för sig att börja prata om såna här saker vid sämsta tänkbara timing ;=) Hon sov i allafall över hos mig den natten och jag märkte inte alls att hon blev ledsen, vilket jag fick reda på i efterhand. Jag hade inte ens en tanke på att hon skulle gilla mig på det sättet så jag blev rätt förvånad.

Jag blev också lite låg, för nu kändes det som att jag hade gjort henne ledsen även om jag varit absolut 100%:igt ärlig. Men vi fortsatte höras lite då och då.

I slutet av Juli när jag åkte till Ungern och vi inte hade setts på ett tag började jag sakna henne. Men jag var ju fast besluten att inte ha ett förhållande så jag blev rätt förvirrad när såna här känslor gjorde sig påminda. Och det var också ett bra tag sen någon fick mig att känna som hon gjorde. Men eftersom jag visste hur hon kände låg jag rätt lågt med vad jag kände eftersom jag inte ville såra henne genom att börja säga saker och ge en massa förhoppningar. Och jag ville för allt i världen inte hamna i samma sits igen som med exet.No no no.

Och det här har följt mig ända sedan dess. Hon säger snälla saker, och för att undvika att ge förhoppningar som jag eventuellt inte kan motsvara svarar jag knappt. Utan jag drar mig undan. Jag vill vara ärlig, men jag kan inte. När hon t.ex säger nånting i stil med det gör så ont det här eftersom jag vet att vi passar så jävla bra ihop håller jag bara tyst och mumlar ett "mmmm" fast jag vet att det hon säger är fullständigt sant.

Och det finns så många såna här exempel och jag förstår till fullo om hon tycker jag betett mig konstigt. För det har jag även om jag har ett fullt legitimt skäl i mina ögon. För givetvis är det en ren försvarsmekanism att inte hamna i en situation igen där jag för en enda sekund behöver känna som jag gjorde med exet även fast den här tjejen är raka motsatsen. Å andra sidan vet jag också, att så här kan jag inte resonera hela livet. Men det är svårt att vara irrationell när det förflutna hälsar på.

Skrivbordslunch

Har sen jag började på mitt jobb (21mån sen) för första gången ätit lunchen vid skrivbordet den här veckan. Planeringen inför det som sker nu är väl mindre bra om man uttrycker sig diplomatiskt. Det har varit väldigt stressigt och ikväll när jag åkte hem tänkte jag för första gången på länge hur mysigt det skulle vara att komma hem till en väldoftande och len flickvän, krypa nära och bara hålla om varandra.

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa och sen sova gott.

Uppförsbacke

Har nog haft en av mina sämsta helger på länge. Huvudvärk till och från i typ 2 dagar. Vid såna här tillfällen hade det inte skadat med en flickvän som hade kunnat ta hand om mig ;)

Det är hyfsad uppförsbacke nu på typ alla fronter. På jobbet har jag senaste 6 veckorna jobbat i förvaltningen för att bidra med min kunskap inom ett visst område och ha det som ett slags överlämning till dom där. Att jobba där är inte skoj då arbetssättet (Scrum om ni känner till Agila metoder) inte alls passar mig. Vi har dessutom 5 Indier på besök som vi ska lära upp och....jag har jättesvårt att förstå deras dialekt/accent. Dom är hur sköna som helst och trevliga men språkbarriären är inte att leka med. Inom Scrum har man dagliga 5-10 minuters möten där man berättar vad man gjort och problem man har. Kan ju bara tänka mig hur det blir när det ska has möten med dom när dom är hemma igen via någon slags konferenstelefon. Jag hade ett möte med min chef i Måndags och berättade för henne på ett väldigt tydligt sätt att min önskan är att så fort som möjligt lämna förvaltningen.

Lägenhet strular rejält. Jag skulle haft tillträde till lägenheten 8:e Nov men har fortfarande inte fått medlemsskap i föreningen. Tydligen är det en tvist mellan säljarna och bostadsrättsföreningen angående vissa avgifter. Min lägenhet berörs dock inte och därför känns det sådär att jag drabbas. Antar att föreningen vill ha det som en hållhake i förhandlingarna. Tycker bara det är intressant att mäklaren säger att medlemskapet "är en formalitet" när jag sen får reda på av säljarna då jag ringer upp dom personligen att dom legat i tvist en längre tid med föreningen...Apropå mäklaren så litar jag inte längre ett ord på vad han säger och är rejält irriterad på hans nonchalans. Han struntar i att höra av sig på bestämda tider (är det så här tjejer känner sig när killen inte ringer upp...ha ha ha ??) och ger bara ett oproffsigt intryck. Säljarna har t.ex sagt att mäklaren har sagt till dom att jag ska flytta in efter nyår, vilket är helt befängt. Det har jag aldrig sagt, eller ens haft på tal.

Det jobbiga med det hela är dock att det troligen ska in en hyresgäst i min lägenhet den 5:e Dec eftersom jag vill hyra ut min lägenhet i 2:a hand, men att det finns en risk att jag inte har nycklarna till min nya lya.Känns ju sådär att sova med en kollega i min dubbelsäng...ha ha ha. Pratade med säljaren och som det verkar kan jag lämna alla mina möbler i den nya lägenheten men inte bo där förrän jag fått medlemsskapet. Känns ju mindre kul att vara 30+ och flytta runt som en zigenare. Det enda positiva i historien är att jag har rätt till vite på 500kr/dag eftersom jag inte fått tillträde till lägenheten det datum som står i kontraktet. Sen om jag får ut dom eller inte är väl en annan femma.

På kärleksfronten är det inte heller helt lyckat. Träffade en tjej ett tag tills vi kom fram till att vi inte skulle ses/höras mer. Min spontana känsla är dock att det känns fel.Orkar dock inte berätta mer om det nu.

Men lite skoj har det hänt också, som att jag har fyllt år (eller är det så kul längre...) och fått väldigt fina/många gratulationer. Har också fått ett supertrevligt sms av en tjejkompis sådär spontantbara så du vet så är jag väldigt glad över att ha dig i mitt liv. Sånt värmer onekligen. Jag har dessutom lyckats följa min plan att ägna 30min/dag helt och hållet åt mig själv.

Dagens deal

Jag märker att dagarna bara flyter på i ett riktigt högt tempo. Den ena flyter in i den andra. Samma sak nästan varje dag. Jobb, träning och sen hem och sova. Jag märker med mig själv att det är hektiskt. Jag glömmer vissa saker som jag inte borde glömma. Det blir så eftersom jag är väldigt målinriktad för tillfället. Vissa saker SKA bara fixas, mindre viktiga glöms bort.

Så därför satte jag upp en deal i helgen för att i allafall vårda det viktigaste i mitt liv : Nämligen mig själv och mitt välmående(lät hyfsat egocentriskt...ha ha ha.).

Dealen är att jag VARJE dag fram till Jul SKA ägna 30 min åt att varva ner och hitta lugnet i vardagen genom att antingen läsa och/eller lyssna på lugn musik. Låter väl bra ?

Insikter

Den här historien med kollegan har verkligen berört mig. I vanliga fall när man hör om sånt här så reagerar man reflexmässigt i stil med "ja det är verkligen hemskt" för att sen återgå till det normala. Inget konstigt med det egentligen för ofta har man ingen relation till "offret".

Men nu är det verkligen annorlunda även om jag inte var så tight med killen. Men det verkar ha tagit mig drygt 37 år att verkligen inse sanningen i att "hälsan är det viktigaste". Först nu förstår jag innebörden på riktigt. När jag själv tänker på orden nuförtiden eller hör dom, passerar dom inte bara in genom ena örat och ut genom det andra rent reflexmässigt. Utan jag skänker en tacksamhetens tanke till att jag är frisk och kry.

Mailade idag med en tjejkompis och hon skrev någonting ironiskt om att jag är "innerst inne är rädd". Svarade då utan att tänka efter att det enda jag verkligen är rädd för, det är att inte ha hälsan i behåll. Just att det var hälsan jag tänkte på automatiskt tar jag som "bevis" på att det här betyder oerhört mycket för mig.

Jag har alltid varit väldigt väldigt mån om familj och vänner. Efter den här händelsen är det än mer påtagligt. Jag struntar i att min bror(här på besök nu med ögonstenen) som bor hos mig under sitt besök fimpar sina cigarettet i en tallrik. Jag struntar i att han aldrig plockar undan efter sig eller att han lägger sina skor under vardagsrumsbordet. Eller att han lägger strumpor överallt. Jag är bara glad över att han också är frisk och att vi kan vara tillsammans.

Igår träffade jag ögonstenen efter jobbet och drog med henne på restaurang. Samma känsla där. Glädjen över att få vara med henne. Se henne frisk och glad. Höra henne berätta om sina framtidsplaner. Höra henne berätta om pojkvännen. Fast såklart fick hon ta emot en hel del "mobbing" från mig, det kommer aldrig ändras ;=)

Så ni förstår att ikväll mår jag mycket bra efter att ha ätit middag hos mina föräldrar med bror och ögonsten. Och jag ser samma glädje hos mina föräldrar över att vi är där, som jag själv känner över att dom är där. Mina närmaste. Friska och krya (även om gamlingar såklart alltid jämrar sig/har ont nånstans...). Och jag är så tacksam över att det är läget för närvarande i familjen.

Ut med det gamla, in med det nya !

Idag fyller mitt ex år och som vanligt så ringer jag henne på födelsedagen för att gratta henne och få höra hur hon mår. Samtalet känns verkligen helt avslappnat och jag får återigen bekräftat för mig själv att jag är fullständigt klar med vårt förhållande. Det är ingenting som förvånar mig, men det är ändå trevligt att få det bekräftat igen. Som jag nämnt förut tycker jag om henne och bryr mig om henne, men känslor av "det" slaget har jag inte.Eftersom jag ska ner till brorsan om 3.5 vecka och vara där i 8 dagar så bestämde vi oss för att ses. Hon har även köpt en ny hund som hon ska hämta nu på Tisdag och eftersom jag älskar hundar ska det bli skoj att se den nya ;=)

När jag kom hem idag så började jag röja undan en hel del eftersom jag behöver lite mer uttrymme i mina garderober. Längst in i den ena så hittade jag en skokartong som jag tog med mig när jag flyttade tillbaka till Sverige igen. I den har jag alla brev och nallar etc. etc. som jag fick av henne under den tid jag bodde där. Jag fick en klump i magen när jag började bläddra bland dom för det första som jag läste stod det :
...jag vill bara vara med dig igen, känna dina kyssar, känna din hud mot min. Du har lärt mig att känna min kropp på ett sätt som jag inte trodde var möjligt eller visste om mig själv.... Tyvärr kände jag inte på samma sätt, och om sanningen ska fram så njöt jag aldrig av att ha sex med henne fullt ut (förklaring kommer längre ner).

Läste en del andra brev och jag blev rätt rörd av hur fint hon uttryckte sig. Jag kan utan problem medge att tjejer är hyfsat bättre på att uttrycka sig med ord och förmedla det dom känner. För att inte prata om fantasin ! Kan också förstå hur hopplösa tjejer måste tycka att killar är på det här området.

Men det som gjorde störst avtryck i mig är hur "oberörd" jag var vid den tiden då hon skrev en del av dom. Det var nästan skrämmande. När jag läste dom med helt nya ögon nu förstår jag verkligen att hon älskade mig och jag fick dåligt samvete när jag kände hur hon måste ha känt. Jag kan inte ha varit lätt att ha att göra med. Problemet då var att hon redan hade förlorat mig men var fast övertygad om att få mig tillbaka. Hon hade varit med en kille bakom min rygg eftersom hon inte tyckte att vi var ihop när det hände (medans jag tyckte tvärtom). Att hon innan i 4 månader förnekade att hon hade nånting som helst med killen i fråga gjorde inte saken lättare och efter den här händelsen litade jag aldrig på henne fullt ut.

Jag märkte i allafall att den här skokartongen omöjligt kunde föra något positivt med sig så jag gick helt sonika ner till grovsoprummet och kastade allting. Iofs är det inget förvånande då jag alltid gjort så när det tagit slut med gamla ex. Ut med det gamla, in med det nya ! Att jag överhuvudtaget tog med mig skokartongen när jag flyttade tillbaka är överraskande. Hursomhelst har jag har gått vidare nu och har ingen som helst lust att älta och gräva i det förflutna. Det är väl därför också som jag inte skrivit om hela vårt förhållande vilket faktiskt var ursprungliga orsaken till att jag började blogga.

Och jag måste säga, att det känns väldigt bra med skokartongen där den nu är även om det kändes väldigt jobbigt att göra sig av med den. Den innehöll trots allt de finaste breven och kärleksförklaringarna jag fått av en kvinna.

Sänkt !

En grej som har varit sjukt jobbigt senaste halvåret faktiskt, är det faktum att jag inte kunnat springa. Det har varit problem med knäsenor, hälar, knän och lår och Gud vete tusan vad. Har det inte varit något med vänstra benet så har det varit något med det högra. Jag har väl å andra sidan inte varit den som lyssnat på kroppen alla gånger utan har bitit ihop och kört vilket såklart är korkat. För det största problemet är att har man ont nånstans, är det inte ovanligt att man ändrar löpsteget till ett sätt som gör att det inte ska kännas så mycket vilket då leder till att man får konstiga belastningar med följd av värk någon annanstans.

Men i December var det verkligen inte bra och jag hade ledsnat rejält på att ha ont hela tiden. Det var då jag bestämde mig för att sluta springa och istället börja promenera på löpbandet med rejäla lutningar så det skulle bli något motstånd i allafall. Det var också i den vevan som jag började stretcha ordentligt ( höll det i allafall i 3-4 veckor...).

Någon gång i slutet av Februari testade jag att springa igen, långsamt långsamt. Det tog inte ens 5-10 minuter innan jag fick ont i baksidan av knävecket (alltså...HUR kan man få ont där ???). Blev asförbannad rent ut sagt och struntade i det och sprang 30 min till. Tyckte det kändes rätt orättvist att få ont på ett ställe jag inte fått ont i förut när jag hållit mig borta från löpningen och skött mig. Dagen efter kunde jag inte ens gå ordentligt. Så det blev till att promenera igen tills jag åkte till Aruba. Där tränade jag ingenting, och någon löpning har jag inte heller gjort fram tills för en vecka sedan.

Då sprang jag igen på löpbandet och även en del runt Vinterviken. Vi snackar långsamt...och jag var verkligen orolig för att jag skulle få ont, vilket jag TACK GODE GUD inte fick. Igår och idag har jag även sprungit på löpbandet och för första gången på länge drog jag på i lite snabbare tempo, men det har gått finfint ! Ingen värk någonstans, dock har jag återigen stretchat exemplariskt och det är nånting jag aldrig mer tänker fuska med. Jag har ganska explosiva muskler i benen och det är så lätt då att baksidorna av låret drar ihop sig vilket jag såhär har förstått orsakat knävecks-problemen.

Att jag nu är helt sänkt en Lördagkväll och har bangat utgång är inget som bekommer mig ;=) Jag är bara så himla glad att jag kan springa igen för det medför så otroligt mycket positivt för mig. Jag är piggare på jobbet och i allmänhet. Känslan när man drar upp tempot och märker att andningen är kontrollerad och att pulsen inte sticker upp som en raket är väldigt behaglig. Ibland känns det faktiskt som om man mediterar. Man "förlorar" kontakten med omvärlden och man är knappt medveten om att man ens andas. Jag kan också märka efteråt att jag inte kommer ihåg någonting t.ex 10-20 min bakåt i tiden. Ok att jag inte alltid har så bra minne och är rätt virrig men nu pratar vi något annat ;=)Jag är helt enkelt så fokuserad på löpningen.

Att det frigörs en massa endorfiner och att lusten för vissa aktiviteter ökar markant (som om jag behövde det...ha ha) är inget som gör mig ledsen heller.

Världens bästa bror

Ibland inträffar ganska osannolika händelser. Var hos en kompis och hans brorsa på förfest i Lördags och där satt dom båda mer eller mindre nyopererade. Båda hade nämligen dragit korsbandet med 1 månads mellanrum när dom spelat innebandy! De går numera under det mindre smickrande smeknamnet "Bröderna Orrefors".

Dom är roliga dom där två. Tjafsar om allting ;=) Om den ena säger att bordet är vitt säger den andre att det är svart. Vet inte huuuuuur många saker som diskuterades men jag gav upp till slut. Öronen höll på att förblöda. Det som också är lustigt är ju det faktum att båda tycker att den andre inte lyssnar...ha ha ha. Ungefär som att någon av dom gör det.

Det här fick mig häromdagen att fundera på relationen till min bror. Gudarna ska veta att det inte har varit enkelt för mig. Troligtvis inte för honom heller. Han har nog fortfarande inte glömt den där gången då hans 10-årige lillebror jagade honom med en kökskniv(!)i lägenheten och han låste in sig på toaletten. Där stannade han tills föräldrarna kom hem ;=) ELler den där gången jag skulle skrämma genom att kasta en dartpil från 20m och ville att den skulle hamna bredvid honom. Det gick sådär. Jag satte den i ryggen på honom. Bulls Eye. J*vlar vad jag fick springa sen...ha ha ha.

Inte helt ovanligt var det att jag sprang till mamma eller pappa när jag gjort något dumt eller retat honom. Där visste jag att jag var safe ;=)Lite fejkad gråt då och då hjälpte också till. Det fick ju honom inte att bli lugnare.

Under tonåren var vi helt olika. Jag var lugn och umgicks mest med min bästis och dataspel...ha ha. Han var rätt hetsig och umgicks med dom "tuffa" grabbarna. Hamnade väl i ett och annat slagsmål. Tjafsade också en hel del med föräldrarna och för allas bästa flyttade han hemifrån relativt tidigt (tror han var 18-19).

Men trots alla olikheter och hur mycket vi än tjafsat genom åren så finns det en sak som jag uppskattat mer än något annat. Hans omtanke/beskydd. Han lät aldrig någon göra mig illa. Aldrig. Kommer ihåg en händelse när jag var runt 20 och krockade. Killen erkände att det var hans fel och sa att vi inte behövde skriva några gemensamma papper. Han skulle ta på sig skulden. Jag blev ju lite förvånad senare när mitt försäkringsbolan ringde upp mig och han i sin rapport skrev att allt var mitt fel.När brorsan fick reda på det här blev han vansinnig. Han ringde han upp liraren och sa väl rätt bestämt nånting i stil med Om du inte drar tillbaka din rapport och slutar ljuga kommer du tillbringa resten av sommaren i gipsvagga. Dan därpå ringde försäkringsbolaget upp mig igen och sa att killen dragit tillbaka sin rapport.

Eller den där gången när jag blev kuggad på uppkörningen för 2:a gången. Killen som jag körde upp för var rätt taskig mot mig och när brorsan fick reda på det tyckte han vi åker dit nitar den jäveln...ha ha ha.

Men fastän han väldigt länge hade en stenhård fasad och knappt visade några känslor så tog det många många många år innan jag förstod hur mycket han tycker om mig även om han som sagt alltid skyddade mig. Jag blev ärligt talat helt chockad när kompisar till honom (och mig) berättade hur mycket han berättat och hur varmt han pratade om mig. Eller när föräldrarna berättade hur glad han hade blivit när jag bestämde mig för att flytta utomlands till honom.

Och det har tagit oss en lång tid att få den relationen till varandra som vi har nu. Det är nog en väldigt djup och speciell kärlek oss emellan. Tror vi skulle kunna gå i graven för varandra. Såklart har det med åldern att göra också. Vi tjafsar aldrig och jag är sjukt glad över att vi inte är där kompisen och hans brorsa är nu. Ibland pratar vi t.o.m känslor med varandra även om det numera faktiskt är jag som är den som håller mest för mig själv. Eller så har det nog alltid varit förresten.

Och idag kommer min käre älskade bror på besök ;=) Han kommer vara här tills på Måndag Även om vi säkert inte kommer umgås 24/7 så känns det toppen att han är här och att vi kommer umgås.

Reflektioner Del 1

Har nämnt ett par gånger att orsaken till att jag började blogga (för 2.5-3 år sen) var att få ur mig alla känslor jag hade efter att jag gjorde slut med mitt ex. Har gjort ett par försök men aldrig kommit längre än till att berätta om när vi åkte hem från Paris efter vår första helg tillsammans på tu man hand.

Jag känner nu att hela den där historien är alldeles för personlig att berätta om. Så mycket har jag ingen lust att blotta mig på en blogg. Så känner jag just nu. För det är bland det mest personliga jag har varit med om. Dessutom så känner jag inte längre att jag har behov av att skriva om detta. Det skulle säkert bli en hel del intressanta diskussioner och även få en del trångsynta människor att inse hur irrationellt man kan handla när man inte är i balans.

I stora drag var det som hände att jag efter 3 år gjorde slut och flyttade hem. I ytterligare 2 år ringde hon mig titt som tätt och grät. Att hon stalkade mig är nog att ta i men någonting åt det hållet var det nog.

När jag tänker tillbaka på hela den här historien så är min första tanke ångest. 5 år av mitt liv som i princip kastades bort. 5 år som jag kunde ha gjort så mycket kul under istället. Jag pratade lite grann med Crazy Girl om detta och hon frågade om jag ångrar någonting av det här. Och faktiskt så svarade jag helt ärligt nej. För efter att jag flyttade hem så investerade jag otroligt mycket tid i mig själv. Läste böcker om personlig utveckling, självkänsla, filosofi m.m. Jag stannade upp och tänkte efter på hur jag vill vara som människa. För första gången så bearbetade jag känslor istället för att bara trycka bort/ignorera dom. Och faktiskt också bli mer medveten om detta och handla i enlighet med att sträva däråt. Jag blev också tvungen att ta tag i dom mörka sidor som jag tror finns inom varje människa och det var rätt skrämmande. Så när jag pratar om ångest, så är det mer att den här läxan blev så lång. Kunde jag inte fått lära mig allt det jag gjorde på typ...1 månad ;=) ??

Det ironiska i det hela är att när jag började reflektera över tillvaron och mig själv så är det för mig som när jag pluggade matematik på Universitetet. När jag började hade jag en tro om mig själv att vara rätt duktig på matte. Men ju mer jag lärde mig,desto mer insåg jag hur lite jag egentligen vet. Man kommer ner på jorden ganska snabbt. På samma sätt är det med människor tror jag. Det är inte klokt hur många människor det finns som tror sig "veta" allt när man egentligen har 0 (me included på en del områden ;=)) koll...

...vilket osökt leder mig till ett av mina favorit-ordspråk som jag verkligen gillar. Det är Bertrand Russell som har myntat det : Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting och de kloka så fulla av tvivel.

To be continued.

Tack Fröken...

...för den bloggutmärkelse du gett mig ! Länk till hennes blogg finns bland mina favoriter till höger. Bland det som gör Fröken Svensson speciell för mig är att hon är en av mina äldsta läsare. Det jag tycker mest om hos henne är hennes positivism.

För den som mottager denna fina award gäller följande:
• Lägga in awarden på sin blogg
• Länka till den man fått den av
• Berätta sju saker om sig själv
• Välj sju bloggar att skicka den till
• Länka till dessa bloggare
• Lägg en kommentar i deras blogg om att dom har fått en award

1.När jag var i tonåren var jag väldigt blyg. Detta var någonting som jag tyckte mycket illa om hos mig själv. Jag gjorde allt för att komma över detta. Vilket jag gjort med råge...ha ha ha.

2.När jag förlorade oskulden var det en klassiker. 4 juck in ut sen sprut. Ändå kände jag mig som värsta tjuren/mannen/alfahannen när jag berättade för mina kompisar att jag "satte tjejen". Kommer ihåg hur hon efteråt sa "Jamen jag då ?". Stackars tjej. Fanns liksom inte i min tankevärld då att jag kanske kunde få henne att komma på något annat sätt. Snacka om att jag lämnade henne sexuellt frustrerad.

3.När jag tycker om något, så blir det väldigt påtagligt. Till exempel så har jag lyssnat på de band som jag tycker mest om sen 80-talet.

4.Den mest kända person jag sett live till vardags är nog Zlatan. Träffade på honom på en nattklubb efter Ungern-Sverige nu i höstas i Budapest. Hade en fet lust att ge honom en rak höger p.g.a hans flytmål....ha ha ha. Att jag sen tycker att han är en ytterst osympatisk människa gjorde inte saken bättre.

5.Det jag helst av allt hade velat veta tidigare angående kvinnor är hur sexuella dom är. Orsaken till detta är inte att jag hade kunnat få ha mer sex, utan vilken fantastisk upplevelse man missar om man inte inser detta. Eftersom större delen av mina läsare är kvinnor behöver jag nog inte förklara detta...ha ha ha ;=) But I love it !

6.När jag var yngre drömde jag om att bli fotbollsproffs (ovanligt för en kille va ?).

7.Jag har alltid trott på en högre makt.Synen på denna högre makt har dock ändrats åtskilligt under åren. Från att ha sett Gud som en farbror som sitter med sin käpp på ett moln till den nuvarande där jag tycker metaforen med havet och droppar stämmer bra överens.Även om den är långt ifrån fullständig, så är det en bra början. Dessutom är jag tämligen övertygad om att döden inte är slutet.

Nu väljer jag att skicka denna utmärkelse till de jag har i min lista till höger samt Petra. Finns ju iofs en hel drös bloggar jag skulle vilja skicka det här till ;=)

Babysteps...

Jag glömde nog att skriva om att när jag kom hem från min urusla Budapest-vecka senast åkte jag raka vägen till Crazy Girl's födelsedagsfest. Det var riktigt kul att träffa henne och nog finns det kemi mellan oss.Tyvärr hade hon med sig någon som hon presenterade som sin pojkvän. Inte så kul tyckte jag.

Ska jag vara ärlig så finns det ingen tjej nu som jag känner för på samma sätt som för henne. Hon har några drag som jag attraheras av bigtime. Som jag skrivit förut så ser hon inte ut som en klassisk Douglas-tjej med sina piercingar i tungan, ögonbrynet och tatueringar. Sen är det som så att hon är sjukt svår. Pratar nästan aldrig om sina känslor. Men trots allt...när hon tittade på mig med sina vackra ögon...så kände jag fjärilarna och ville bara hångla upp henne på plats.

Senaste veckorna när jag har sett henne på MSN har hon haft en deppig smiley på sin statusrad. Frågade vad det berodde på och fick som svar att "allt var skit". Fick nästan en känsla av att hon dumpat sin snubbe alternativt blivit dumpad.

I Fredags kom det dock ett break-through...ha ha ha. Satt som bekant hemma hos kompisen och vaktade vovven när jag skrev till henne på MSN. Följande konversation skedde rum :

Douglas: Tja baby ! Jag är i dina domäner. Kom ner om 30 min så ska du få träffa någon som är riktigt gullig och söt

Crazy girl: Var är du ?

Douglas: Ja nu menade jag inte mig, utan XXX:s hundvalp :) 9 veckor gammal.

Crazy girl: Kom med och ut och festa istället.

Douglas: Jag kan inte. Måste vakta hunden.

Douglas: Tror inte XXX blir så glad om jag lämnar henne. Dessutom tycker jag om henne alldeles för mycket.

Crazy girl: Äsch hunden klarar väl sig ensam ett par timmar ?

Douglas: Nej jag kan inte göra det. Jag glider ut med hunden nu.

Douglas: Ha det så trevligt ikväll ! Kram !

Jag gick ut med hunden och när jag kom tillbaka hade hon skrivt 2 rader till.

Crazy girl: Ok, jag ska till East iallafall.

Crazy girl: Puss.

Jag blev riktigt förvånad. Det har nog aldrig hänt att hon skrivit något mer än ett stelt kram som hejdå. Att hon nu efter att jag känt henne i typ 1.5 år skriver Puss...?

I förrgår satt jag på jobbet och vi började skriva igen..

Douglas: Wazzup stureplans-babe....;) ? Fortfarande deppig :S ?

Crazy girl: usch jag hade värsta skit dagen på jobbet

Douglas: Nu förstår jag varför du kallade mig stureplans-lirare...bara för att komma undan själv :D

Crazy girl: var jobbar du nu

Crazy girl: ni behöver inte en till trevlig tjej :) hahaha

Crazy girl: nä jag sa det bara för att du tog åt dig

Douglas: Njae jag vet inte om vi behöver stureplans-stekare här...;)

Crazy girl: o att du ser lite så ut ibland

Douglas: Ja men du ÄR det :D

Crazy girl: men det e inte något negativt i sig hahaha

Crazy girl: :(

Douglas: Närå sötnos bli inte stött nu.

Douglas: Men seriöst, vill du byta ?

Crazy girl: jaop

Douglas: Hur hade du det i Fredags ? Blev det ett kul party ?

Crazy girl: ähh jag blev trött o gick hem

Douglas: Du....trött.....kan det hända :D ? Du är ju som mig, en riktigt duracellkanin...ha ha ha

Crazy girl: jo nu för tiden

Douglas: Tror jag ska börja kalla dig kaninen...

Douglas: ...vilket iofs kan missförstås...:D

Crazy girl: a kan det :)

Crazy girl: måste börja jobba lite nu så jag hinner till min tvätt tid. Hörs sen :)

Douglas: Det gör vi Kexet. Sköt om dig. Kraaaaaaaaaaaam

Crazy girl: kram

Douglas: ...eller jag menade förstås Kaninen....;)

Crazy girl: jag gillar ju kexet

Crazy girl: det blir jag glad av

Crazy girl: kan känna mig som ett kex

Crazy girl: hehe

Det jag tyckte var överraskande var att hon skrev "jag gillar ju kexet.det blir jag glad av.kan känna mig som ett kex". Det är som sagt inte direkt vanligt att hon skriver om sina känslor. Och att hon skrev 2 såna här grejer inom loppet av 3-4 dagar var högst oväntat. Det är mer än jag hört under de 1.5 åren jag känt henne.

Moment to love, del 2.

Jag älskar frukostar. Särskilt på helger. Det är ett av de tillfällen jag känner mig som mest rofylld. Ingen måsten. Inga tider att passa. Tystnad. Bara vara.

Klär på mig. Går ner till min lokala Konsum-butik. Går nästan alltid samma runda. Börjar med att plocka ner ett nygräddat stenugnsbakad yoghurtbröd i min korg. Bröd är religion. Fortsätter sen till fruktdisken där jag alltid köper en grapefrukt. Efter det följer chark-hyllan där ögonen letar efter Serranoskinka/Schwarzwälderskinka/Salami Spianata eller Fellanosalami. Köper alltid två av dom. Vid kassan brukar det finnas ett ställ med godsaker till kaffet. Där jag brukar haffa en chokladbiskvi. Har jag inte pistagenötter hemma brukar jag köpa det också till frukosten.

Kommer hem och gör i ordning frukosten. Delar alltid yoghurtbrödet i 2 delar och har olika pålägg på halvorna. Brer på Creme Bonjour med kantarell-smak och lägger varsamt på pålägget. Sätter på kaffet och blir harmonisk av att höra bryggaren puttra.

Sen följer 30min andakt medans jag äter. Läser alltid sportsidorna först på nätet.När jag bara har kaffet kvar att dricka tar jag även med min biskvi och sätter mig i min snurrfåtölj och lägger fötterna på fotpallen. Det är alltid här jag läser era bloggar samtidigt som jag läppjar på kaffet och njuter av biskvin.

Detta mina kära vänner, är ett alldeles fantastiskt sätt att påbörja en dag.

Moment to love

Nästan varje Fredag samma ceremoni. Låser upp dörren till lägenheten och knallar in utan att ta av mig skorna. Slänger kavajen i soffan och kavlar sen upp skjortan. Går fram till frysen och tar ut två isbitar som jag slänger in i ett whiskyglas. Brukar ofta rotera glaset också för att höra ljudet av isbitarna som slår mot varandra och glaset. Öppnar kylskåpet och tar fram Sambuca:n. Häller upp ca 10cl och lyssnar till ljudet när spriten knäcket isbitarna.

Öppnar sedan översta lådan i köket och letar fram mina Cortez. Tar sedan av mig skorna och tar med mig cigarillerna och glaset till min favoritfåtölj. Sjunker ner i den och lägger fötterna på fotpallen. Tänder cigarillen och drar ett bloss. Sen en klunk. Njuter av tystnaden och det faktum att en hel helg väntar på mig. Drar ett bloss till. Ytterligare en klunk. Och bara njuter av tystnaden och stillheten. Växlar mellan bloss och klunkar tills båda är slut.

Detta mina kära vänner, är ett alldeles fantastiskt sätt att koppla av och markera att nu släpper vi jobbet helt och hållet för i och med detta ögonblick är det helg! Fokus efter detta är på att njuta av livet de närmaste 2 .5 dagarna.

Vänskap Del 1

Vänskap är ett begrepp som har varit på tapeten i min tillvaro senaste veckorna. Det är intressant hur mycket min syn på detta begrepp har ändrats under åren (lyckligtvis).Från den typiska "så hade jag aldrig gjort/sagt/betett mig mot en vän" till en mer avslappnad syn på det hela.

Det finns en del människor som betraktar mig som "en vän", och i de fallen kan jag inte förstå det. Det är absolut inte illa menat, eller så att jag inte tycker om dom alls. För det gör jag.Men vi har så olika syn på vänskap med allt vad det innebär att det blir en rejäl "krock". Detta diskuterade jag med en av mina vänner/bekanta/kompisar på en krog mitt i natten i helgen.

För mig har förhållandet med mina närmaste vänner varit ungefär som med mina tidigare flickvänner (förutom det sexuella såklart). Faktum är att jag kunnat anförtro mina närmaste vänner mer saker än jag kunnat till flickvännerna. Det som är gemensamt för de som jag betraktar som mina närmaste är att vi har öppnat oss för varann helt och hållet. Vi har gråtit i varandras knän när vi har blivit dumpade av flickvänner. Vi har delat en enorm glädje när någonting har gått bra i livet. Vi har upplevt saker tillsammans. Vi har köpt presenter till varandra (helt spontant). Vi har kramat varandra och sagt hur mycket vi tycker om varandra. Vi har stöttat varandra och peppat när det gått dåligt. Vi har varit otroligt ärliga mot varandra, även om det vi har sagt inte alltid varit så populärt. Dock har det alltid funnits i bakhuvudet att man säger det man gör för att man tror att det är det bästa för personen. För det är ju som så,att vi känner varandra utan och innan och har koll på hur vi fungerar. Jag tror knappt att det finns något vi inte vet om varandra.

Men du är ju så jävla hemlig av dig. Du säger ju knappt någonting om dig själv säger han som jag pratar med. Och det har han rätt i. Men det han inte förstår är att det har funnits så många tillfällen i livet när jag har öppnat en dörr till mina mer personliga sidor, tillfällen där jag i princip har lämnat en invit typ vill du lära känna mig djupare så har du en chans nu. Problemet är att han inte insett detta, eller inte velat av någon annan anledning helt enkelt.

Till exempel, när man pratar med en tjej och hon är intresserad av mig som person så kommer man ofta till ett läge där hon pratar med mig på ett sånt sätt att om jag förstår vad hon säger, så kan jag lätt fånga upp det. Då är det för mig bara att spinna vidare på ämnet och ställa såna motfrågor att hon vet att jag förstår vad hon pratar om. Då är vi på samma nivå och det är ofta här man känner att man connectar,dvs. en tjej tycker att man lyssnar...;=)

Det är när hon ställer frågor eller börjar berätta något förtroligt eller vill att jag ska göra en speciell sak som jag skulle kalla att "öppna en dörr". När jag bodde utomlands så var det inte en gång som jag nämnde för bekanta att det skulle vara skoj om du kunde komma ner och hälsa på. Och det är klart att om någon under 3 år inte kommer ner en enda gång så känns det sådär, särskilt i och med att det gick 2 flighter per dag för ~500SEK ToR.

Mina närmaste vänner å andra sidan behövde jag knappt fråga. Där kom frågan av sig självt typ när kan man komma ner och hälsa på ? Ett annat exempel är när jag började prata om hur jobbigt det var med mitt ex, vad jag kände och inte riktigt visste vad jag skulle göra. När jag hade pratat färdigt så började den andra direkt att prata om sig själv och det som dom varit med om. Men när det gäller mina närmaste har dom direkt förstått vad det handlar om, och vi har kunnat prata på ett förtroligt sätt.

Och det är väl så med mig att människor som inte greppar sånt här kommer jag nog aldrig bli riktigt nära vän med. För mig är det så att vissa saker vill man att människor ska förstå, det blir liksom otroligt osexigt om man ska behöva förklara det för dom. Andra exempel är väl i relationer där tjejer t.ex tycker att killen inte visar känslor, varför han inte ringer upp lite då och då bara för att höra hur det är utan att egentligen ha något att säga, varför han inte köper en blomma eller varför han inte överraskar henne med jämna mellanrum.

Snålhet

Det där med snålhet är nog ett rätt känsligt begrepp. Frågar man någon huruvida den anser sig vara snål eller inte lär ju flertalet svara nej, även om omgivningens omdöme är det rakt motsatta.

Självklart är jag inte snål ;=) Å andra sidan så tycker jag väl kanske inte att det är fel att vara det heller om man står för det även om det kanske är osexigt. Bara man inte utger sig för att vara det givmildaste som Gud skapat. Då blir det irriterande. Sen är det väl som så också, att i olika sällskap så fungerar det olika.

Nä men skämt åsido så tror jag att det finns personer som tycker att jag är snål. Men jag kan helt ärligt säga att det finns en orsak också mot just dom som jag tänker på i första hand. Jag kommer t.ex att tänka på en lirare i vårt innebandylag (som jag inte umgås med längre, dock av helt andra orsaker) som när vi hade lagfester och delade taxi, alltid"glömde" att betala sin del av färden. Gick notan på 200 och vi var 4 så var det alltid någon som fick betala hans del.Det slog liksom aldrig fel.

Eller som en annan av mina kompisar som jag fortfarande umgås med (och tycker bra om). Fastän vi nästan alltid åkte tillsammans till matcher/träningar och andra tillställningar med min bil under ett antal år pröjsade han aldrig bensinpengar en endaste gång. Till saken hör ju att jag då var student med 6500kr som inkomst medan han hade fast jobb.Och jag var (är) inte den heller som bad om att folk skulle betala. Men någon gång kommer man ju till en gräns när det bara är FÖR MYCKET.

Och sen är det ju så tyvärr att börjar man väl haka upp sig på någon p.g.a detta så är det inte helt lätt att släppa saken heller. När samma lirare 3ggr i rad"glömmer" att betala en runda känns det bara segt. Och gentemot en sån lirare kan jag utan vidare erkänna att jag är hård.

När det gäller mina bästa vänner har det här aldrig varit ett problem. Det har aldrig ens kommit på tal eller snurrat en sån tanke i min hjärna. Där har man alltid vetat att "den som har pengar för tillfället betalar" och att det jämnar ut sig i längden. När jag t.ex pluggade i 5 år pröjsade min bror och mina bästa vänner bra mycket mer än jag gjorde. Sen när jag började jobba och vännerna hade det kärvare i några år betalade jag en hel del. Och det ironiska i det hela,är att det känns bra mycket bättre att få ge än att ta emot.

Fast till syvende och sist så är det viktigaste för mig att de jag betraktar som mina närmaste vänner vet det jag vet om mig själv. Nämligen att jag är låååångt ifrån aatt vara snål.

Budapest + allmänna funderingar

Budapest var som vanligt otroligt skoj. Å andra är det inte så konstigt när man är på ett ställe i en vecka och bara "lyxar". Klart att det blir nice då oavsett var man är.

Gjorde väl inget speciellt förutom det vanliga. Åt en herrans massa god mat och drack en herrans massa Gin Tonic. Gjorde mina oligatoriska besök med en kompis på turkiska badet och blev påmind om hur kallt det är att krypa ner i en bassäng med 15 gradigt vatten om vissa kroppsdelar är rakade...ha ha ha.

Kroppen fick sitt också och blev knådad på alla möjliga vis med thaimassage, fotmassage och oljemassage.

Var också på något slags Skara sommarland med brorsdottern och hennes väninna. Alltså...det är sjukt kul att åka vatten-rutschbanor ! Och precis som på Skara, så är nog nästan hälften av de som åker vuxna.

Är det ett "dagens ungdom" syndrom att man vill bli fotad ungefär hela tiden ;) ? På 4 dagar så tog brorsdottern och hennes väninna runt 500 kort (varav 90% där dom var motiven...).

En annan rätt grej som kändes rätt pinsam var när vi var på nattklubbarna. Föreställ er 2 (jag&brorsan) grabbar som är 30+ och har sällskap av 2 tjejer som är 17 resp 18 år. Tror ni folk kollade nånting eller eftersom de trodde det var våra flickvänner...ha ha ha ?

Men det som gjorde störst intryck på mig var faktiskt när jag kom hem till Sverige igen. När jag är utomlands (hade samma känsla när jag var på Kreta) och kommer tillbaka så blir jag påmind om att jag på något sätt inte hör hemma här. Det är inte det här klassiska "borta bra men hemma bäst" utan snarare"jag vill uuuuuut igen".

Jag märker själv att jag blir en annan person när jag möter pratglada och mer öppna människor. Jag har nog aldrig varit i ett land där folk är så reserverade som här i Sverige och jag trivs inte med det. Och känslan jag har inom mig som växer för varje år, är att jag vill härifrån igen. Sverige är bra på många sätt, men den skillnad som finns mellan människorna är stor och rätt avgörande.

Sen är nog jag lite sån också, att jag får "panik" av alla regler och förordningar. Tycker sunt förnuft borde gälla i fler lägen. Till exempel blir jag hyfsat irriterad när jag som i helgen står på en parkeringsplats med 50000 lediga p-platser och får böter för att jag glömt att ställa in min P-skiva.Eller som den där gången när jag stod parkerad på gatan en dag när det var snöröjning och fick böter, fast vägarna var snustorra ! Eller när jag stod på en p-plats som tillhörde ett dagis på en LÖRDAG och fick en p-bot. Eller att man måste hänga in sin jacka i en garderob. Eller att man måste köa ett bra tag innan man blir insläppt. Jag menar, många såna här saker har jag aldrig varit med om någon annanstans än här.

En annan grej som jag har svårt med är vädret. Nu har det bitvis dock varit rätt bra här. Men jag känner också för varje år hur mycket jobbigare vintern är här. Tanken på att vi snart går in i 6 månaders "öken" med korta/mörka dagar känns deprimerande. Förr om åren var vintern härlig för då snöade det rejält och snön lyste upp i mörkret. Och jag har också för mig att årstiderna var mer definierade då.

Så för att avrunda det hela har jag lagt ut mitt CV på några utländska sajter för att pejla av läget.Fast å andra sidan vet jag hur fort saker och ting kan ändras. Rätt som det är kärar man ner sig i nån tjej och då blir förutsättningarna helt annorlunda...ha ha !

Senaste veckan

Den roligaste som hänt senaste veckan är att min ögonsten, dvs min brorsdotter har varit på besök i Stockholm Lörd-Fre.

Så jag har tillbringat en hel del tid med henne och varit (förhoppningsvis..) en bra farbror ;=) Detta har inkluderat shopping som hon har svart bälte i. Men det gick fortare än det brukar. Bland annat hittade hon ett par jeans för 400kr. Kruxet var bara att om man handlar för > 500kr så får man en presentcheck på 100kr. Därför köpte jag ett par kalsonger till mig själv så vi skulle komma över 500. Vem som behöll presentchecken kan ni nog lista ut...ha ha ha.

Har även fått lite inblick i hur det är att vara en poppis tjej i övre tonåren. Hon har nämligen ett gäng beundrare som skriver till henne via SMS/Facebook. Jag säger bara, tjejer i den åldern kan inte ha det lätt med grabbar i samma ålder. Man kan väl säga som så att dom inte riktigt fattar vinken att hon inte är intresserad. Å andra sidan var inte jag ett dugg bättre när jag var i

samma ålder så jag klandrar dom inte. Dessutom är väl hon inte sådär jättebra på att kommunicera heller på ett sätt så killar förstår. Så farbror fick ta sitt ansvar och skriva svar till dom i hennes namn på ett sätt så dom skulle förstå. Det blev hon mycket glad över. Sen pratade vi (mest jag...) om hur jag tror killar/tjejer fungerar och jag betonade för henne att försöka vara lite tydligare och inte anta att killar förstår det hon tänker. Hi hi välkommen till den riktiga världen min käre brorsdotter ;=)

Skulle också hjälpa henne med matteläxor men det hann vi inte med. Det som slog mig där var hur mycket högre nivå det är på undervisningen i allmänhet. Jag har läst en hel del matte på universitet men fick ändå tänka till både en och två gånger när jag såg hennes läxa.

Eftersom både jag och min bror har hjärtat på rätta stället och är Hammarbyare så var det inget snack om att hon också skulle bli det ;=) "Hjärntvätten" började i princip från det att hon föddes i form av mängder av Hammarby-relaterade presenter. Allt från sängkläder/nallar/pennor/

halsdukar etc. etc. Detta slog dock tillbaka på mig i Torsdags då hon ville gå på derbyt mot aik.Ifall ni inte kommer ihåg så kan jag meddela att jag kommer ihåg att det regnade hela dagen, och även såklart under matchen. Även om vi satt under tak så blåste regnet in och det var kallt. Som om det inte var nog förlorade Hammarby. Dessutom fick jag även en P-bot på 300kr. Den Torsdagskvällen var inte värd de 900kr som allt gick på ;=)

Under matchens gång frågade hon alltid mig vad Hammarby-klacken sjöng när dom drog igång en ramsa. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga när dom vid ett tillfälle sjöng alla suger k*k i aik...ha ha ha. När jag sa att nä den här ramsan hör du inte med ett skratt blev hon såklart än mer nyfiken på den. När jag förklarade rodnade hon ;=) 

Vi hann också med att titta till mitt jobb. Jag vet inte varför,men hon är alltid nyfiken på att besöka mina arbetsplatser. Kanske är det för att kontrollera att jag har fotoramen med hennes bild på mitt skrivbord...ha ha ha.

Sista dagen.

I Fredags var det så dags för min sista dag. Kändes helt ok att få umgås med kollegorna en dag till efter avtackningen dagen innan. Blev liksom inte ett så abrupt slut.

På kvällen skulle jag och kollegan käka en bit mat och ta en öl. Det visade sig att han lurade mig bigtime...för visst gick vi och käkade, men han berättade inte att han hade mailat ut till resten av kollegorna och hade planerat kvällen sen länge. Således blev vi huxflux 8-10personer som körde igång AW:en 16.30. Och det blev en sjukt rolig kväll, som så ofta när det blir spontant. Vi åt på Italienaren som jag var på förra veckan. Efteråt stack vi till Lokal på Kungsholmen där vi var till 01.30. Dryckerna flödade och stämningen var på topp.Folk blev sådär härligt känslosamma och öppna. Vissa var helt övertygade om att jag skulle komma tillbaka förr eller senare eftersom du hör ju hemma hos oss, och just då kändes det verkligen som att det var ens familj. Och om det var många snälla ord efter avtackningen kan ni tänka er hur det var från båda håll när promillehalten hade höjts en del...ha ha ha. Det var kort och gott en helt perfekt avslutning !

Idag ringde oldboy mig också efter jobbet. Han är en sån där människa som nästan alltid skämtar/skojar. Ett exempel på jargongen var inledningen på hans samtal även om det tar emot något enormt att säga det så är det tomt utan dig och jag saknar faktiskt dig. Även om vi som sagt har en rätt "grabbig" jargong så har vi också kommit varandra nära. Han är 55 och blev lämnad två år sen efter 25 års äktenskap och det är många timmar som jag har lyssnat och peppat honom sen han började hos oss. Har pratat med honom en hel del också om mitt ex och allt trassel vi hade och vi har förstått varandra på ett bra sätt.

Barn

Det här med barn är en speciell fråga. Är man en bit över 30 och inte har barn så får man ofta lite speciella blickar när "okända" frågar och man svarar nej. Har man dessutom föräldrar som man vet innerst skulle älska att få fler barnbarn och man inte ens har en flickvän är det tur att man inte stressar upp sig för mindre...ha ha ha ;=) Fast jag måste flika in att mina föräldrar är rätt softa när det gäller det här, det är inte så dom nämner det här dagarna i ända.

För att klargöra en sak direkt så tycker jag om barn. Väldigt mycket. Har en brorsdotter som är 17 som jag har haft tight kontakt med ända sen hon föddes. Eftersom hon tillhör familjen tog jag automatiskt henne till mitt hjärta och efter att jag blev tillfrågad att bli hennes gudpappa kände jag ett ännu större ansvar. På något sätt har hon varit mitt "substitut" för det barn jag inte har och jag älskar henne verkligen som om hon vore min dotter. Med henne har jag gjort allting som fäder gör med sina döttrar, hämtat/lämnat henne på dagis, läst sagor, varit barnvakt, lekt, gett henne uppmärksamhet etc. etc. och det har aldrig varit en belastning. Än idag ringer vi varandra typ 1 gång i veckan och ser till att alltid ses när jag hälsar på brorsan eller om hon kommer till Sverige. En rolig detalj är när hon var och hälsade på mitt jobb,och mina kollegor efteråt påpekade hur mycket det syns att ni tycker om varandra.

Nästa sak som många (främst singelmammor) stör(t) sig på är att man helst träffar någon som inte har barn. Förutom den möjligheten att många inte ens vill ha barn (som ofta i sig ses som något "udda" ?), verkar det inte alltid som att det reflekteras över varför man har den ståndpunkten. Utan man blir ofta "attackerad" för att vara det ena eller det andra och att man tycker si eller så om singelmorsor (tänker inte på dig Yrsa i första hand..ha ha ha).

För min del handlar det helt enkelt främst om det jag varit med om i mitt senaste förhållande. Ett förhållande som var som en berg och dalbana i 3 år från och till. Till det kom 1.5 år av "stalkande" efter att jag gjorde slut.Sammanlagt 4.5 år där jag gick miste om så många grundläggande behov jag har att jag tappade bort mig själv. Behov som jag känner är måsten för mig nu, som jag verkligen längtar efter. Och i det finns det (nog) tyvärr inte plats för barn. Det handlar om ett förhållande där min tjej är nummer 1 i livet och jag i hennes, varje dag. Inte varannan vecka. Ett förhållande där man bara behöver visa hänsyn till en person, och inte flera. Ett förhållande där mamman inte har strul eller på dåligt humör p.g.a den andra pappan sårat henne eller tjafsat om barnen. Ett förhållande där jag och tjejen kan åka på romantiska semestrar ihop, eller åka jorden runt med utan att behöva tänka på om vi "hörs" eller inte när vi har sex...ha ha ha. Sen är det så att jag gärna vill att känslan att få barn ska vara lika speciell för tjejen som den kommer vara för mig. Första gången.

För 10 år sedan var jag ihop med en tjej som jag var otroligt förälskad/kär i. Med henne kände jag mig redo att ha barn och flytta ihop och hela paketet. Hade inte tvekat en sekund. Så på ett sätt är det lite tragiskt att jag hamnat där jag hamnat, men det är inget jag kan göra något åt nu och inget jag grämer mig över heller. Det är som det är. Jag är mest glad att jag är helt fri från mitt gamla förhållande och kan se framtiden an med tillförsikt.

Så jag hoppas verkligen att de singelmammor som läser här inser att det inte är ER det är fel på, utan om att det kan vara så att man helt enkelt är i olika skeden i livet. Och att det som Fröken Svensson kommenterade i mitt förra inlägg, handlar om vad man varit med om tidigare i livet. Och vad man vill uppleva.Ta det inte personligt om någon kille "nobbar" er för att ni har barn. Kanske lätt att säga för mig som inte är i den situationen ?

Det ironiska i det här att när jag nätdejtade var den enda tjejen jag ville träffa fler gånger efter att vi träffats första gången just var singelmamma med två barn ;=) Å andra sidan var det innan mitt ex.

Fast med tanke på hur oberäkneligt livet är skulle det inte förvåna mig om nästa tjej jag föll hade barn...ha ha ha.

Helgen

Problemet med trevliga helger är att dom passerar förbi alldeles för fort. Träffade kollegan i Fredags och kollade på nya Bond-filmen. Den var sådär.Går inte ens att jämföra med de gamla filmerna. Dessutom var bondbruden inget speciellt att hänga i Julgranen. Även om den var bättre än föregångaren (som är den överlägset sämsta Bond-filmen) var den här bara lite bättre. Det var liksom jakt via fots/båt/bil/flygplan dvs nästanrubbet...väntade bara på jakt via cykel/slalomskidor/längdskidor/rullskidor/rullskridskor...Sen att Bond tappat den här glimten i ögat och humorn som han hade i tidigare rullar gjorde att det här kändes som vilken action-rulle som helst. Kunde bytt ut honom mot typ Bruce Willis eller liknande. Summa summarum, allt som den gamla Bond stod för är väck.

I helgen fyllde min käre far år. Innan jag åkte över till honom klev jag dock in i en värld som inte är min vanliga. Hamnade i Liljeholmshallen där bästisens lag som han tränar skulle spela match. Hans ena son spelar i laget och jag var lätt vilsen bland alla tonårsföräldrar ;=)
Firade sen pappa innan jag åkte över till en kompis som hade fest. Trevlig tillställning innan jag drog vidare.

Igår skulle jag köpa en skjorta och gled in på affären där jag brukar handla. Hälsar som vanligt på butiksägaren som jag känner bra och får hjälp av en sexig tjej. Kort skjol, mörka strumpbyxor och högklackat (ha ha ni ser hur mycket detaljer tom. jag kommer ihåg !).

Får med mig ett par skjortor och ska in i provhytten. Hon står där bredvid och samtidigt som går in går hon in för att ta ut nånting och vi kommer åt varandra. Jag säger oj jag trodde inte du ville följa med in. Hon börjar skratta och jag glider in. Får på mig en skjorta som var rätt tight...minst sagt. Som en kondom på överkroppen. Kommer ut, varpå hon säger den där sitter tight, ser ut som att den kommer spricka om du spänner dina muskler...ha ha ha. Jag vet ju att hon inte menar allvar för så stor är jag verkligen men jag blir smickrad i allafall. Jag gillar det jag ser och hon gillar det hon ser ;=)

Sen får hon syn på klockan och frågar om hon får titta på den. Javisst säger jag och tar tag i min arm den där var riktigt fin, får man fråga vad den kostar ? Jag svarar varpå hon säger jag ska köpa en sån där eller en Seiko till honom och jag tycker det är lite mysigt när hon håller i min arm.

Vi har en riktigt rolig konversation där vi båda ler/flirtar och det slutar med att jag får med mig 3 skjortor med rejäl rabatt varpå hon säger ta hand om dig nu gymkillen och jag svarar detsamma, köp en Omega till killen så är han garanterat din.

Även om jag vet att hennes smicker handlade om att jag skulle handla mer så var det trevligt i allafall. Flirtande är onekligen upplyftande !