Världens bästa bror

Ibland inträffar ganska osannolika händelser. Var hos en kompis och hans brorsa på förfest i Lördags och där satt dom båda mer eller mindre nyopererade. Båda hade nämligen dragit korsbandet med 1 månads mellanrum när dom spelat innebandy! De går numera under det mindre smickrande smeknamnet "Bröderna Orrefors".

Dom är roliga dom där två. Tjafsar om allting ;=) Om den ena säger att bordet är vitt säger den andre att det är svart. Vet inte huuuuuur många saker som diskuterades men jag gav upp till slut. Öronen höll på att förblöda. Det som också är lustigt är ju det faktum att båda tycker att den andre inte lyssnar...ha ha ha. Ungefär som att någon av dom gör det.

Det här fick mig häromdagen att fundera på relationen till min bror. Gudarna ska veta att det inte har varit enkelt för mig. Troligtvis inte för honom heller. Han har nog fortfarande inte glömt den där gången då hans 10-årige lillebror jagade honom med en kökskniv(!)i lägenheten och han låste in sig på toaletten. Där stannade han tills föräldrarna kom hem ;=) ELler den där gången jag skulle skrämma genom att kasta en dartpil från 20m och ville att den skulle hamna bredvid honom. Det gick sådär. Jag satte den i ryggen på honom. Bulls Eye. J*vlar vad jag fick springa sen...ha ha ha.

Inte helt ovanligt var det att jag sprang till mamma eller pappa när jag gjort något dumt eller retat honom. Där visste jag att jag var safe ;=)Lite fejkad gråt då och då hjälpte också till. Det fick ju honom inte att bli lugnare.

Under tonåren var vi helt olika. Jag var lugn och umgicks mest med min bästis och dataspel...ha ha. Han var rätt hetsig och umgicks med dom "tuffa" grabbarna. Hamnade väl i ett och annat slagsmål. Tjafsade också en hel del med föräldrarna och för allas bästa flyttade han hemifrån relativt tidigt (tror han var 18-19).

Men trots alla olikheter och hur mycket vi än tjafsat genom åren så finns det en sak som jag uppskattat mer än något annat. Hans omtanke/beskydd. Han lät aldrig någon göra mig illa. Aldrig. Kommer ihåg en händelse när jag var runt 20 och krockade. Killen erkände att det var hans fel och sa att vi inte behövde skriva några gemensamma papper. Han skulle ta på sig skulden. Jag blev ju lite förvånad senare när mitt försäkringsbolan ringde upp mig och han i sin rapport skrev att allt var mitt fel.När brorsan fick reda på det här blev han vansinnig. Han ringde han upp liraren och sa väl rätt bestämt nånting i stil med Om du inte drar tillbaka din rapport och slutar ljuga kommer du tillbringa resten av sommaren i gipsvagga. Dan därpå ringde försäkringsbolaget upp mig igen och sa att killen dragit tillbaka sin rapport.

Eller den där gången när jag blev kuggad på uppkörningen för 2:a gången. Killen som jag körde upp för var rätt taskig mot mig och när brorsan fick reda på det tyckte han vi åker dit nitar den jäveln...ha ha ha.

Men fastän han väldigt länge hade en stenhård fasad och knappt visade några känslor så tog det många många många år innan jag förstod hur mycket han tycker om mig även om han som sagt alltid skyddade mig. Jag blev ärligt talat helt chockad när kompisar till honom (och mig) berättade hur mycket han berättat och hur varmt han pratade om mig. Eller när föräldrarna berättade hur glad han hade blivit när jag bestämde mig för att flytta utomlands till honom.

Och det har tagit oss en lång tid att få den relationen till varandra som vi har nu. Det är nog en väldigt djup och speciell kärlek oss emellan. Tror vi skulle kunna gå i graven för varandra. Såklart har det med åldern att göra också. Vi tjafsar aldrig och jag är sjukt glad över att vi inte är där kompisen och hans brorsa är nu. Ibland pratar vi t.o.m känslor med varandra även om det numera faktiskt är jag som är den som håller mest för mig själv. Eller så har det nog alltid varit förresten.

Och idag kommer min käre älskade bror på besök ;=) Han kommer vara här tills på Måndag Även om vi säkert inte kommer umgås 24/7 så känns det toppen att han är här och att vi kommer umgås.