Deppig

Det är inte ofta jag deppar, och när jag gör det så vill jag så snabbt som möjligt komma på fötter igen. Tycker inte om att tycka synd om mig själv eller vara deppig. Men tyvärr fungerar inte känslorna alltid som en knapp med två reglage, ON/OFF som man kan switcha när man vill.

Jag är ärligt talat riktigt deppig idag. Så i detta inlägg tänker jag för omväxlings skull tycka synd om mig själv en liten stund. Som ni kanske förstått av bloggen så tycker jag om att styrketräna och springa. Det här med löpningen går ju dock mindre bra. Jag överdriver inte om jag säger att senaste 3-4 åren har jag ytterst sällan varit helt förskonad från smärtor. Det är tamigfan alltid nånting som strular. Det har varit nageltrång(BÅDA fötterna...),hälsporre(BÅDA fötterna), löparknä, hopparknä etc. etc.

Och när någonting inträffat har jag alltid varit noga med att försöka få det bra. Jag har även bytt löparskor varje år, jag har använt inlägg, jag har vilat, jag har stretchat MEN...jag har aldrig blivit helt frisk.

Vid nyår hade jag strul med höften. Så jag bestämde mig för att springa superlugnt och stretcha noggrant efter varje pass. Så det blev träning 3-4 dagar i veckan i 5 veckor innan jag åkte till Thailand. Jag missade inte en enda träning och skötte mig verkligen exemplariskt om jag får säga det själv. När jag åkte till Thailand vilade jag helt och hållet. Efter 3 veckors vila sprang jag sen en gång och direkt fick jag förbannat ont i höften. Luften gick verkligen ur mig och jag blev så j*vla förbannad rent ut sagt.

Gick efter det till en kiropraktor 3 ggr (senast igår) och han konstaterade att han inte kunde hitta något fel på mig. Det är ju en klen tröst eftersom jag känner smärtan. Eftersom vila uppenbarligen inte hjälpte så struntar jag i att jag har ont nu, utan jag springer i allafall. Det gör ju liksom ingen skillnad. Och det här gör mig verkligen deppig. Jag tycker om att springa. Jag tycker om att sätta upp mål och kämpa för dom, tävlingsinriktad som jag är. Och så kan jag inte göra det :=(

Men det är väl bara att kämpa på. Via kiropraktorn har jag fått tid imorgon hos en ortoped. Oavsett vad så tyckte kiropraktorn att jag bör skaffa inlägg i skorna eftersom jag springer så ofta, och kanske löser det mina problem. Så imorgon eftermiddag är det jag som ska gjuta ett par kolfiberinlägg för 1500kr....:=( Roligare saker kan man ju lägga pengarna på. Och om det inte blir bra så är det bara att leta rätt på någon annan. Till slut träffar jag väl rätt person som kan hjälpa mig. Men jag hoppas det blir snart, för såhär pallar jag inte ha det länge till.

Inget ljus i tunneln

Dagens goda nyhet är att jag fått tillåtelse att hyra ut lägenheten i 2:a hand i 1 år.

Dagens sämre nyhet är att ingenting är klart med nya lägenheten (fortfarande tvist om vissa avgifter).

Dagens sämsta nyhet är att kollegan som ska flytta in hos mig 5:e December har sagt upp sin nuvarande lägenhet och därmed inte kan vänta/skjuta på att flytta in i min. Det innebär att jag till dags dato inte vet var jag kommer sova i helgen, eller knappt vet var jag ska förvara mina möbler.

Dagens undran : hur i h*lv*t* kan man börja sälja lägenheter innan alla papper är klara mellan byggherren och brf:en ???

Det känns med andra ord inte sådär superbra just nu. När jag blir lite gladare ska jag kommentera hos er (även fast jag i allafall läser dagligen ;=) ).

Det meningslösa våldet

Har pratat med en av mina kompisar som var med när jag var ute förrförra helgen med några från mitt gamla innebandylag. Det var en kväll när jag gick hem lite tidigare än de andra och tydligen hände det en del efteråt som jag fått reda på för några dagar sedan.

Kompisen (A) och en annan kompis (B) till mig satt på en bänk på Kungsgatan efter stängningsdags. Dom var lite berusade och vilade. Plötsligt och helt oprovocerat kommer det fram 4 personer och börjar sparka och slå på dom. A klarade sig ganska bra, men det gjorde inte B. Brutet näsben, hjärnskakning och 7 tänder åt helvete.

Har pratat med honom och det var inte lite bitterhet i rösten kan jag säga. Frågade honom om han hade tjafsat med någon inne på stället. Det hade han inte och jag tror honom. Jag och mina kompisar är inte direkt våldsamma. Han hade bara känt en rejäl smäll i bakhuvudet när han satt där på bänken och när han vaknade till låg han i ambulansen.

De tankar som rörde sig i mitt huvud när jag pratade med honom var inte dom trevligaste när jag hörde hans berättelse och jag väljer att censurera dom. Jag väljer istället att fokusera på att stötta honom. Jag tänkte åka över i helgen och hälsa på och visa mitt stöd. Det behöver han mer.