fredag 28 januari 2011

Det förflutna hälsar på.

När jag läser tidningar och även andras bloggar märker jag hur annorlunda min verklighet är mot de jag läser om. Nu handlar det kanske inte om alltför stora grejer. Men en sak där jag tror att jag är rätt annorlunda är det här med kärleken. Jag har som majoriteten av människorna blivit bränd. Rejält både en och två gånger. Inget speciellt med det. Men jag känner däremot absolut ingen rädsla för att bli bränd igen. Fråga mig inte varför. Däremot är jag fruktansvärt rädd för att själv vara den som sårar. Alldeles för rädd för mitt eget bästa.

Nästan all min rädsla har att göra med mitt senaste förhållande. Jag tror inte att jag skrivit så mycket om det. Men en väldigt återkommande känsla i det förhållandet var dåligt samvete. Mitt ex var expert på att få mig att må dåligt. Nu i efterhand förstår jag att det var mitt eget fel som lät henne hålla på. Men det är en annan femma och jag har lärt mig läxan.

Hon var duktig på att framställa sig själv som ett offer. Martyren. Jag mådde så dåligt över att jag inte kunde besvara hennes känslor. Hon gjorde många väldigt många fina/snälla saker för mig, men jag upplevde det ofta som kvävande/pressande då skuldkänslorna växte. Jag fick aldrig vara ifred och när det gällde känslor så räknades det liksom inte vad jag tyckte eftersom hon verkade tycka att hon låg på så stort plus.

Jag har fått anledning att fundera på det här senaste månaderna. Jag träffade en underbar tjej under våren/sommaren i fjol och var rätt på det klara med att inte binda mig. Inte oväntat dök frågan upp om hur jag ser på förhållanden efter att vi hade setts några gånger och jag sa som det var. Att det sedan skedde vid midnatt när jag var halvt medvetslös var ju ett mindre bra tillfälle att ta upp frågan ;=)Jag älskar när kvinnor får för sig att börja prata om såna här saker vid sämsta tänkbara timing ;=) Hon sov i allafall över hos mig den natten och jag märkte inte alls att hon blev ledsen, vilket jag fick reda på i efterhand. Jag hade inte ens en tanke på att hon skulle gilla mig på det sättet så jag blev rätt förvånad.

Jag blev också lite låg, för nu kändes det som att jag hade gjort henne ledsen även om jag varit absolut 100%:igt ärlig. Men vi fortsatte höras lite då och då.

I slutet av Juli när jag åkte till Ungern och vi inte hade setts på ett tag började jag sakna henne. Men jag var ju fast besluten att inte ha ett förhållande så jag blev rätt förvirrad när såna här känslor gjorde sig påminda. Och det var också ett bra tag sen någon fick mig att känna som hon gjorde. Men eftersom jag visste hur hon kände låg jag rätt lågt med vad jag kände eftersom jag inte ville såra henne genom att börja säga saker och ge en massa förhoppningar. Och jag ville för allt i världen inte hamna i samma sits igen som med exet.No no no.

Och det här har följt mig ända sedan dess. Hon säger snälla saker, och för att undvika att ge förhoppningar som jag eventuellt inte kan motsvara svarar jag knappt. Utan jag drar mig undan. Jag vill vara ärlig, men jag kan inte. När hon t.ex säger nånting i stil med det gör så ont det här eftersom jag vet att vi passar så jävla bra ihop håller jag bara tyst och mumlar ett "mmmm" fast jag vet att det hon säger är fullständigt sant.

Och det finns så många såna här exempel och jag förstår till fullo om hon tycker jag betett mig konstigt. För det har jag även om jag har ett fullt legitimt skäl i mina ögon. För givetvis är det en ren försvarsmekanism att inte hamna i en situation igen där jag för en enda sekund behöver känna som jag gjorde med exet även fast den här tjejen är raka motsatsen. Å andra sidan vet jag också, att så här kan jag inte resonera hela livet. Men det är svårt att vara irrationell när det förflutna hälsar på.

3 kommentarer:

Tears and Pearls sa...

Det låter som någon jag känner.......... :/
kram

Fröken Svensson sa...

Jag är inte heller rädd för att bli sårad längre, men som du.. rädd för att såra. Därför har jag gjort som jag gjort med J nu och jag har innerst inne vetat länge att han inte var rätt. MEN jag hatar att såra och därför ger jag killar en extra chans, och en till, och en till.. trots att jag "vet". Samtidigt vet jag att känns allt rätt så ger jag allt och funderar inte ens :) PUSS

Douglas sa...

TP: Ja ni kvinnor kan inte ha det lätt ibland. Men jag lovar, vi män har det inte så lätt heller fast kanske ur andra synvinklar.

Kram!

Fröken: Ja fy fan vad jag avskyr att såra :=( Särskilt när tjejen i fråga är en riktigt fin människa.

Ja att J inte kändes helt hundra för dig kunde man läsa mellan raderna ganska snabbt faktiskt.

PUUUUUUSSS!!