Fy fan idag är det deppigt. Den absolut största nackdelen med att vara en känslomässig människa är när det går åt h*lvete för något som ligger en varmt om hjärtat. Typ Ungerns landslag i fotboll. Nationalsporten nummer 1 tillsammans med vattenpolo. Ett land med såna anor och traditioner "från förr", typ 50 år sen...Pappa får alltid något speciellt i blicken när han berättar om 6-3 mot England på Wembley. Eller när England skulle ta revansch året efter och förlorade med 1-7. Tiderna när Ungern förlorade 2 VM-finaler i fotboll har jag fått återberättat mer än en gång av min käre far. Hur Ungern lyckades med att slå Tyskland med 8-3 i gruppspelet, för att sen leda finalen med 2-0 mot samma Tyskland efter 15min och slutligen lyckas förlora med 2-3...En tagg som sitter riktigt djupt i alla mina landmäns hjärtan, och nånting som man blir påmind om varje gång man ser Ungern spela. Skulle nog vara bättre att inte kolla matcherna överhuvudtaget.
Vet inte hur många gånger jag önskar att jag hade fötts som en riktigt datanörd eller som en sån där musiker som spelat på sitt piano 12h/dag sen han/hon varit 3 år gammal och som inte har en aning om vad fotboll ens är. Som min hyfsat "efterblivna" kollega när jag jobbade i Luxembourg då David Beckham skulle byta lag från Manchester United. Då var Beckham mer känd än Påven som någon undersökning visade. Slutligen blev han klar för Real Madrid, och när jag frågade kollegan vad han tyckte om det svarade han:
- Vad kul. Vem är David Beckham ?
Å andra sidan är det ju fantastiskt att vara känslomänniska när det går bra. Som när Ungern vann OS-finalen i vattenpolo för några veckor sedan. Har kollat på matchen typ 3-4 gånger och blir lika glad varenda gång och blir tårögd när jag ser den genuina glädjen.
Kan ju i allafall vara tacksam att mina kollegor verkar hajja läget. Syns nog rätt tydligt vad jag är på för humör i allmänhet och har sluppit alla tråkingar.
För att tydliggöra en sak. Att vara känslomänniska är helt underbart, även när det inte handlar om fotboll eller annan sport som det här inlägget handlar om :=) Bara så ni vet
Nu får Depeche muntra upp mig, som de gjort så många gånger förr.På med MP3-spelaren och in i dimman.
2 kommentarer:
Tyvärr fick inte Sveriges spel igår mig varken rörd eller tårögd.. fast det var nog inte direkt någon tröst för dig å höra.
latja :Hi hi nä faktiskt inte. Men tack för omtanken ;)
Kram
/Douglas
Skicka en kommentar