Ärlighet är ett svårt begrepp. Förut hade jag en naiv föreställning om att alla vill vara ärliga mot sina medmänniskor vilketär helt fel. Kan med säkerhet avslöja för dom som inte visste att det finns människor som inte bryr sig ett dugg huruvida dom är ärliga eller inte.
Jag hade också en tro förut på att folk som är oärliga mot mig är människor som i grund och botten är oärliga och således människor som jag inte vill ha att göra med eftersom jag själv anser mig vara ärlig.
Sen fick jag erfarenheter som fick mig att tänka om. Inse att det inte alls behöver vara som jag trott. Mycket av detta kan jag tacka mitt ex för och till viss del min bror. För jag har också insett att för att någon ska kunna vara ärlig, så måste den andra personen ge en chans att vara ärlig också.
Mitt ex var en bra läxa. Hon tyckte inte jag var ärlig mot henne i vissa avseenden, och jag kan hålla med om det. Det hon dock inte förstod var att hon gav mig ingen chans att vara det heller. Det är inte fair play när en tjej börjar gråta för att man säger vissa saker eller om hon ifrågasätter planer där hon kanske inte ingår, typ gå ut med kompisarna någon kväll. För självklart blir det så att man helt enkelt drar sig för att säga saker och bara gör dom helt enkelt. Sen kommer hon och klagar på att man inte sagt till henne. Ja det är väl inte så konstigt tyckte jag, vem f*n pallar med 2h diskussion om minsta lilla grej ? Och sen är cirkusen igång. Nu ska det påpekas på en gång att verkligen inte alltid var så här, men det hände ibland.
Min bror är en annan bra läxa. Kort temperament, stor och rätt okänslig ibland (fast han har ett hjärta av Guld). Det var inte så lätt att säga till honom om saker som störde en, när man visste hur förbannad han kunde bli. Istället blir det så att folk går bakom ryggen på honom och han via omvägar för höra det som sagts. Sen kommer den givna frågan "men varför sa du/han/hon inget" ?Ja kanske för att han/hon/den/det inte hade lust att få sig en avhyvling...vad tror du om det brorsan ;=) ?
Jag pratade med min lilla ängel (min brorsdotter) för ett tag sen och jag påpekade halvt på skämt och halvt på allvar att jag tyckte hon är dålig på att höra av sig och på att visa känslor. Givetvis blev hon lite sur och reagerade precis som jag gjorde i den åldern, dvs sa inget och höll tyst, Och var skitlack inombords såklart ;=) Tyckte det var ett bra läge att säga till henne det som jag nämnt ovan fast såklart inlindat. Du vet ängeln, det är inte så bra om du reagerar argt om någon påpekar något för dig, för då kommer det sluta med att t.ex ingen säger till om något och du inte förstår vad det är som har hänt om någon kompis(ar) slutar höra av sig. Meningen är inte att jag ska göra dig ledsen, utan göra dig uppmärksam på något som jag tycker känns lite fel.
Nu ska Gudarna veta att jag har själv inte alltid varit så lätt att ha att göra med. Vet ju hur långsint jag kan vara och hur tvär jag kunnat bli mot andra. Som det är nu uppskattar jag om folk säger till mig, för det visar ju bara att dom har så mycket förtroende för mig att dom vågar säga till. Och även om det kanske kommer sägas till mig om någonting som inte är så kul att höra, så kommer jag ha detta i åtanke. Sen betyder det givetvis inte att man alltid håller med, men då kan man iallafall diskutera saken.
För faktiskt är det nog så, att om folk bara vet vad som skulle behöva göras för att ställa något till rätta så gör man ju det om det inte är helt åt pipsvängen, vilket det sällan är.
3 kommentarer:
FOlk är rädda för ärlighet. Både att vara det och för att få ta emot. Att leva i illvarelse är för det mesta tryggare på nåt konstigt sätt enligt många.
Att kunna kommunicera handlar det här återigen om. Att förmedla det man vill ha sagt utan att hamna i försvar.
Det kräver självinsikt att kunna ta emot och leverera det man vill ha sagt på ett bra sätt.
Många har inte den självinsikten. Och givetvis skapar det problem när man själv besitter den.
Sjävklart skall man kunna prata med sin partner om saker utan att bli belagd med skuldkänslor.
Det där med egen tid är så viktigt.
Och sen förstår jag att du började dra dig för att säga till. Bara det är ju ett varningstecken! I en sund relation så kan man prata om saker. Jag menar inte att man ska vara som en öppen bok. Givetvis har man sin egen privat sfär som individ även i en relation. Men att börja dra sig undan, hålla saker för sig själv, vara rädd för att säga eller göra saker för att man inte vet hur parntern skall reagera. Det är inte så lyckat.
Men ärlighet är att föredra även om det gör ont. Sanningen kommer ändå alltid fram till slut och ju fortare den gör det dedsto bättre. Det är som med ett sår. Om man direkt spritar det och man får bort smutsen så läker det fortare...men om man lämnar det öppet med en massa smuts kvar så tar det längre tid att läka om det nånsin gör det...det kanske upptäcks att smuts sen som blivit resistent...
Kanske att inleda ett samtal om någons mindre bra sidor med att säga att man inte säger det här för att såra eller göra personen upprörd och att man förstår om personen blir det men att man vore tacksam om man fick prata klart.
SEn är det alltid bra att kunna be om förlåtelse och erkänna om man gjort fel =). Men det är inte så lätt alla gånger *S*. Men ack så eftersträvansvärt och något jag bara ser fördelar med numera.
Nu blev det en massa svammel.
KRam på dig och ha en härlig fredag!
Jag kan inte annat än att hålla med. Även min storebror har ett riktigt häftigt temperament. Där gäller det att välja sitt tillfälle och sina ord. Och jag har lärt mej att absolut inte säga något om jag inte har riktigt bra belägg för det :S Hehe..
Visst kan ärlighet vara svårt, man måste lära sej att ta emot det. Sen kanske man inte alltid ska berätta allt då det sårar mer än hjälper. Men jag tror att du var inne på nåt sånt :)
Kram!
yrsa: Ja det märkliga är att man har en tendens att dra sig till trygghet, även om den tryggheten är något negativt.
Att ge skuldkänslor kan jag säga att hon var en mästare på, och det är definitivt en varningsklocka...har jag lärt mig nu.
Kram!
astriid: Hmm ja det är ju inte kul med relationer där man går på nålar för att inte utlösa en bomb. Inte alls konstruktivt.
Nä det där med att berätta allt tror jag inte heller på tyvärr.
Kram!
Skicka en kommentar