På många sätt går jag igenom en rätt underlig period i mitt liv. Positivt och på ett annat sätt ganska omoget. Trodde aldrig att jag kunde förändras så mycket de senaste 5 åren som jag gjorde från det att jag sa ja till jobbet utomlands. Från att ha levt typ världens tryggaste liv med skolmiljö och ett rikt socialt liv, till att börja på mitt första riktiga jobb. I ett annat land och dessutom ett Engelskt-talande företag. Till detta kom också i princip 0 socialt liv. Skaplig kontrast.
Dessa 5 år har det också hänt mer än det gjorde alla mina år innan tillsammans. En hel del tunga saker. Med allt från separationer från flickvän, hemlängtan, en chef med noll stresstålighet, prestationsångest på jobbet och så nära utbrändhet man kan komma. Jag tänker verkligen inte tycka synd om mig själv, för jag har insett hur mycket jag växt som människa tack vare alla motgångar nu när jag känner att jag står på benen igen.
Men detta ställer till en del spratt för mig idag och oväntade reaktioner. Jag levde länge på ett sätt där jag trängde undan dom jobbiga känslorna ( som man ofta gör om man är kille i allafall...). I mitt fall ungefär 1.5-2år. Inte bra. Det är stor skillnad på att bearbeta känslor kontra tränga undan dom.Nyttig läxa jag lärt mig.
På senare tid har jag i allafall känt att jag börjat leva igen. Reagerat igen. Bearbetat känslorna.Förlåtit mig själv nästan helt och hållet. Tror inte folk som inte varit nere i skiten förstår vad jag menar.
Spratten jag nämnde är t.ex att jag börjat bli "kär" igen till höger och vänster, ungefär som en omogen 20 åring. Och det är så skönt att kunna känna så igen! Att t.ex se en snygg rumpa och tappa fattningen helt. Att kunna uppskatta tjejer och känna åtrå. Det var därför det var så skön känsla att helt sonika "bjuda" ut boxaren2, för att jag attraherades av henne. Och då kanske folk förstår vad jag menar med att DET var det väsentliga, och inte vad hon hade svarat.
Som vanligt har jag också lyssnat på mycket musik. Känt känslorna flöda när jag hört texterna på ett sätt jag inte gjort på länge. Rodnat och fått "ståpäls" och fått "tårar" i ögonen. Apropå oväntade reaktioner.
Visst det kanske inte är det ideala tillståndet. Känner att mina känslor styr mig. Å andra sidan är det en helt förståelig reaktion och därför något som jag står för till 100% (dvs inget jag skäms för). Som med så många saker så är det i efterhand man inser saker och ting och hur det påverkat en. För min del vilket känslomässigt mörker jag levt i och hur mycket känslor som lagrats inom mig under dessa år. Det är dessa känslor som börjat sippra ur mig igen och det är det bästa som hänt mig på länge. Etna is my middle name.
Härligt att återigen få känna det som jag gjorde innan jag blev ihop med exet. Att jävlar(!) vad jag kommer kunna falla för nästa tjej jag blir kär i.
Slutligen. En väldigt fin textrad från en av Depeche Mode's låtar. Rätt beskrivande :
It's only when I lose myself in someone else that I find myself. I find myself.
3 kommentarer:
Det låter alldeles fantastiskt för dig. DU har kommit en bra bit på din personliga utveckling. Att kunna se sin egna utveckling, att kunna förlåta sig själv, att dra lärdom av det bra och dåliga som har hänt i sitt liv är stora saker. Stora steg på vägen.
Jag tycker inte du ska "skämmas" över att du känner saker utan njut av att få vara emotionell. Njut av att vara pirrig och "tonårsaktig". Det är ju det vi alla vill! Vi vill ju alla bli förälskade, vakna på morgonen med ett leende på läpparna.
Från att ha varit väldigt tänkande, analyserande och grubblande så är det ett stort steg att tillåta sig att känna. DIn kropp och hjärna verkligen tar igen.
Jag tycker du ska ge dig själv en eloge för att du har varit så insiktfull och för att du ser till att sätta DIG i främsta rummet. Vad du vill. Det är ju därför som det inte är en katastrof att få ett nej. FÖr du vet att det inte är dig det är fel på utan det är tillfälligheter. Du gjorde det du kände var rätt.
Så fortsätt att vara den du är. Fortsätt att känna en massa!
Och det här blev nog världens längsta kommentar ;-).
KRAM
Men fan vad bra. Helt otroligt bra. För det första att du klarade dej igenom allt, att vända på botten av havet är bland det svåraste man kan göra. När man väl nått ytan igen gäller det ju att försöka hålla sej ovan. Och det kan vara svårt, jag vet..
Det låter så underbart att du kan känna alla dom här känslorna! Och att du vågar känna efter, för jag vet inte om jag vågar det. Då kan det bli otäckt och jobbigt.. Jag är mer som en kille i det här fallet även om jag också blivit bättre.
Men du, fortsätt som du gör bara. Tonårskänslor låter härligt, pirr är underbart ;)
Kram
yrsa :Tack ! Ja det är väldigt roligt men också oerhört omtumlande.
Nej jag skäms inte det minsta, utan snarare glad att jag kan känna så. Mitt liv blir i allafall så mycket rikare då.
Det har även varit otroligt skönt att komma ifrån detta ständiga analyserandet och grubblandet. Det är sällan det har varit till min fördel.
Du har förstått det här med att svaret inte var det viktigaste ;=)
Kram!
astriid :Mmm ja det är svårt att vara uppe på ytan. Just för att man har så invanda mönster och rutiner som man lätt faller tillbaka till. Det är därför som en förändring är en lång och svår process och man måste verkligen vara fokuserad.
Jag håller med, det är lite otäckt och jobbigt ibland och kanske är det väl därför jag varit med såna tjejer där jag VET att det inte kommer bli något seriöst. För då behöver man inte oroas över att konfronteras med dessa känslor. Men samtidigt inser man också att man inte låter sig själv må perfekt, eftersom man inte är den person man egentligen är.
Pirr är loooovely :=)Känner det hur ofta som helst nuförtiden.
Kram!
Skicka en kommentar