Meningen med livet.

En sak som många jag tror många inte vet om när det gäller mig är att jag alltid varit intresserad av religioner och livsåskådningar. Detta är ett väldigt personligt ämne för mig, och inget jag diskuterar till höger och vänster utan endast med sådana jag har stort förtroende för och som jag vet har ett intresse av att diskutera det också. Tunga frågor som får mig att tänka efter och reflektera över min tillvaro har jag alltid gillat. För att klargöra en sak direkt så är jag inte religiös på något sätt.

Rubrikfrågan är intressant såtillvida att det knappast finns en enda människa som inte tänkt på den någon gång men även hur folks svar på frågan ändrats under livets gång. Ju fler erfarenheter man samlar på sig, desto mer kunskap får man och därmed en bredare bas att uttrycka sin ståndpunkt från. Jag är inte heller så säker på att det finns ett entydigt svar på frågan och kontentan av det blir att det för mig inte är intressant att alla ska ha samma svar som mig (dvs. tro samma sak) utan vad som gjort att dom tror det dom tror. Just nu läser jag en otroligt intressant bok där författaren svarar på den här frågan ur sitt perspektiv och ger ett synnerligen intressant svar :
"Jag skulle vilja att mitt liv gick ut på att uttrycka och uppleva den del av mig som jag älskar mest. Den del av mig som är medkänsla och tålamod och generositet och hjälpande. Den del av mig som är klok och vis, förlåtande och...kärlek".

När jag tänker efter så känner jag att den här mannen har slagit huvudet på spiken. Kanske tycker annorlunda om 10år,men just nu känns det helt rätt.

För visst är det en sak att veta hur man är, men en helt annan sak att uppleva det ? Till exempel, det hjälper inte mig så mycket att jag vet om att jag är mycket kärleksfull, om jag inte har någon som jag kan ge min kärlek till ? Att få överraska, visa omtanke och älska. Man vill ju uppleva, och inte bara veta om ! Är det månne detta de kloka människorna syftar på när det säger att den största glädjen ligger i att ge ? Tänkvärt.

Kanske är det därför som människor ofta tycker att "få barn" är det största som finns i livet ? Helt plötsligt har man någon som man kan ge allt det där man innerst vill gränslöst, utan att riskera att bli sårad. Man har någon där man kan ge uttryck för all "generositet....klokhet...förståelse". Det vill säga många sidor hos sig som man tycker om, allt samlat i en punkt ;=)

Kanske är det därför det är så tråkigt och ledsamt att vara ensam om man inte vill ? Man vet hur mycket man vill ge...men man har inte någon att ge det till ? Återigen, vetskapen om att man kan ge är en klen tröst om man inte får uppleva.

Om man har detta i åtanke, kan man använda det praktiskt också om man träffar någon. Är det en person där man inte kan få ge uttryck för de sidor man tycker om mest hos sig själv, kanske man borde inse att den personen inte är rätt för en istället för att försöka "göra om en"....kanske något för tjejer speciellt att tänka på...he he he.

Läser en hel del kvinnliga bloggar där dom får höra allehanda förklaringar från killar. Läste en tjej som fick höra saker i stil med "du går för starkt in i det här/ du satsar för mycket från början". Eller tjejen som jagar killen som egentligen är helt fel för henne, som inte tillgodoser några av hennes innersta behov. Dömt att misslyckas. Det sorgliga är om hon börjar definiera sig själv utifrån vad andra tycker och för att passa in så anpassar hon sin personlighet till något som hon egentligen inte är. Finns som sagt många exempel på detta och det är lite sorgligt när dom egentligen är hur fina tjejer som helst och en sån som många skulle vilja träffa.

Avslutningsvis. Jag tror det är av yttersta vikt att inte glömma bort vem man egentligen är, och sträva efter förhållanden (med vänner/kompisar etc) och situationer/upplevelser där man kan uttryck för sitt innersta jag. Det ligger mer visdom än man tror i "att vara sig själv".