Sänkt !

En grej som har varit sjukt jobbigt senaste halvåret faktiskt, är det faktum att jag inte kunnat springa. Det har varit problem med knäsenor, hälar, knän och lår och Gud vete tusan vad. Har det inte varit något med vänstra benet så har det varit något med det högra. Jag har väl å andra sidan inte varit den som lyssnat på kroppen alla gånger utan har bitit ihop och kört vilket såklart är korkat. För det största problemet är att har man ont nånstans, är det inte ovanligt att man ändrar löpsteget till ett sätt som gör att det inte ska kännas så mycket vilket då leder till att man får konstiga belastningar med följd av värk någon annanstans.

Men i December var det verkligen inte bra och jag hade ledsnat rejält på att ha ont hela tiden. Det var då jag bestämde mig för att sluta springa och istället börja promenera på löpbandet med rejäla lutningar så det skulle bli något motstånd i allafall. Det var också i den vevan som jag började stretcha ordentligt ( höll det i allafall i 3-4 veckor...).

Någon gång i slutet av Februari testade jag att springa igen, långsamt långsamt. Det tog inte ens 5-10 minuter innan jag fick ont i baksidan av knävecket (alltså...HUR kan man få ont där ???). Blev asförbannad rent ut sagt och struntade i det och sprang 30 min till. Tyckte det kändes rätt orättvist att få ont på ett ställe jag inte fått ont i förut när jag hållit mig borta från löpningen och skött mig. Dagen efter kunde jag inte ens gå ordentligt. Så det blev till att promenera igen tills jag åkte till Aruba. Där tränade jag ingenting, och någon löpning har jag inte heller gjort fram tills för en vecka sedan.

Då sprang jag igen på löpbandet och även en del runt Vinterviken. Vi snackar långsamt...och jag var verkligen orolig för att jag skulle få ont, vilket jag TACK GODE GUD inte fick. Igår och idag har jag även sprungit på löpbandet och för första gången på länge drog jag på i lite snabbare tempo, men det har gått finfint ! Ingen värk någonstans, dock har jag återigen stretchat exemplariskt och det är nånting jag aldrig mer tänker fuska med. Jag har ganska explosiva muskler i benen och det är så lätt då att baksidorna av låret drar ihop sig vilket jag såhär har förstått orsakat knävecks-problemen.

Att jag nu är helt sänkt en Lördagkväll och har bangat utgång är inget som bekommer mig ;=) Jag är bara så himla glad att jag kan springa igen för det medför så otroligt mycket positivt för mig. Jag är piggare på jobbet och i allmänhet. Känslan när man drar upp tempot och märker att andningen är kontrollerad och att pulsen inte sticker upp som en raket är väldigt behaglig. Ibland känns det faktiskt som om man mediterar. Man "förlorar" kontakten med omvärlden och man är knappt medveten om att man ens andas. Jag kan också märka efteråt att jag inte kommer ihåg någonting t.ex 10-20 min bakåt i tiden. Ok att jag inte alltid har så bra minne och är rätt virrig men nu pratar vi något annat ;=)Jag är helt enkelt så fokuserad på löpningen.

Att det frigörs en massa endorfiner och att lusten för vissa aktiviteter ökar markant (som om jag behövde det...ha ha) är inget som gör mig ledsen heller.