Korta reflektioner om exet.

Det här med vanor och trygghet kan ställa till det rejält ibland. Jag tror också att vi ibland inte ens är medvetna om att det har ställt till det för oss och jag kan tom. sträcka mig så långt att vi i vissa fall aldrig kommer bli medvetna om det heller.

Jag tycker precis som ni att exet som jag skrivit en del om betedde sig oerhört märkligt från det att vi blev ihop. Jag har kommenterat i vissa bloggar att en trygghet inte alls behöver vara något positivt. Den kan lika gärna vara något negativt och då är man på väg ut mot djupt vatten.

Och har man då som mitt ex, förlorat båda sina föräldrar inom loppet av 2 år och gjort slut med sin dåvaranade kärlek ("för han ville inte ha familj") förstår man hur tufft hon hade haft det och att hennes vardag till mångt och mycket handlade om att bearbeta alla jobbiga känslor. Till slut blev det nog så att hon identifierade sig med dessa jobbiga känslor och fick en negativ trygghet. Det var så hon skulle ha det resten av livet. Typ.

Och så kom jag in i hennes liv helt oväntat. Någon som var tvärt emot det hon var van vid. En kille som inte var det minsta intresserad av att bara sätta på henne och dra. Eller svika henne på något annat sätt.  För det man ska veta, är att vid den tidpunkten när vi träffades föraktade hon män. Jag kan med 100%-ig ärlighet säga att jag inte hade några som helst planer på att "utnyttja" henne utan jag var helst inställd på att få henne på fötter. 

Jag tror helt enkelt inte att hon kunde hantera det faktum att jag inte var som "alla andra". Hennes trygghet bestod ju i att hon skulle bli "sviken" förr eller senare. "För så hade det ju alltid varit". 

Så jag tror att hon letade efter fel hos mig som kunde bekräfta hennes ståndpunkt. Något som skulle stärka hennes negativa bild av män, och också öka hennes negativa trygghet. Och när hon inte gjorde det började hon provocera mig och lägga till sig ett sätt som skulle garantera att jag skulle göra slut.  För då skulle hon få "bevisat det hon visste", nämligen att alla män är svin oh någonting som man inte kan lita på. Och att jag var ytterligare en i raden av de som svikit henne och att hon återigen är ett offer. Att utmåla sig själv som ett offer är nämligen oerhört effektivt om man inte vill ta ansvar för sitt eget liv. Man kan liksom alltid skylla på andra att man är där man är i livet när det i själva verket är en själv som är problemet.

Det läskiga i situationen är att när möjligheten att komma upp ur skiten väl uppenbarar sig, så söker man sig omedvetet till den trygghet man har, även om den är negativ. Man börjar tänka negativa tankar som "tänk om jag blir sårad igen", "man kan inte lita på honom/henne". Kanske börjar man omedvetet bete sig underligt också och då är det tyvärr ofta bara en tidsfråga innan det strular till sig igen.