Hjärnsläpp

För att börja med det väsentliga. Det gick inte bra. Finns en risk att det här inte kommer vara det muntraste inlägget.

Sitter här 2 dagar efteråt och är väldigt besviken på mig själv. Besviken på att jag betedde mig på ett sätt som "inte är jag". Kan fan inte fatta vad jag höll på med ???

Står i baren och beställer när jag helt plötsligt ser henne. Hon har anlänt utan att jag märkte det. Hon står i baren och beställer och viftar med armarna typ "hej här är jag" samtidigt som hon ler stort. Jag går bort till henne och lägger handen om midjan 2-3 sekunder på henne samtidigt som jag hälsar. Vill helt enkelt att hon ska känna att hon är speciel i mina ögonl. 

Lite senare står jag och en kollega i baren och beställer när hon dyker upp bredvid mig. Hon ler och ser sockersöt ut. Vi pratar och när vi får drinkarna sätter vi oss vid bordet. Jag sätter mig på platsen bredvid henne och hon i sin tur flyttar på sig till andra sidan bordet. Och det är här cirkusen börjar.

Helt plötsligt får jag för mig att hon ska "spela svår" eftersom hon sätter sig på andra sidan. Att hon inte har pratat med dom på den sidan är inte någonting som min hjärna verkar förstå. Utan jag tar det personligt och börjar fundera i termer typ "jaja du ska ju inte tro att jag kommer springa efter dig" eftersom jag "är säker" på att en sån där tjej garanterat är van att grabbar svansar efter henne. Därför ska jag inte göra det. Så resten av kvällen är det inte så att jag inte ger henne uppmärksamhet. Jag ignorerar henne helt och hållet. Kanske inte det smartaste när vi är typ 10killar och 2 tjejer. Att hon inte kom och pratade med mig på resten av kvällen behöver jag inte nämna. Det hade jag inte heller gjort i hennes sits. Så vi är alltså på samma ställe i 4-5 timmar till och pratar med alla i sällskapet. Utom varandra.

Jag känner ju det här under kvällen, men är principfast. JAG ska inte "ge" mig. Att jag är den stora förloraren som bara låter henne gå bekommer mig inte då. Och återigen, jag fattar inte ens hur jag kunde få för mig att resonera så här, det är liksom så jävla rubbat. Det hade varit ok om hon hade dissat mig eller hånglat upp en annan snubbe, så länge jag handlar efter det som jag tycker är rätt. Det som är JAG. Och inte spelar några idiotspel som jag egentligen inte är intresserad av.

När vi går därifrån inser jag att jag har strulat till det. Hon måste vara helt övertygad om att jag inte är det minsta intresserad av henne. Jag spelar såklart helt oberörd fast jag är skitledsen innerst inne. Förmår mig i allafall att ge henne en stor kram innan vi skiljs åt.

Möter sen upp vännerna på JB. Berättar allt och blir rätt hårt sågad, av både killar och tjejer. Med all rätt. Får tröst som jag egentligen känner att jag inte är värd. 

Nåväl min sista livlina är att hon fyllde år i helgen. Ska skicka en gratulation på FB till henne oavsett vad folk tycker om detta (har hört en del olika bud...). Men nu kör jag på min känsla och den säger mig att jag vill göra det oavsett vad andra tycker/tänker. Läxan jag lärde mig var att skippa alla spel och vara mig själv. En läxa som jag egentligen lärt mig för länge sen och vet om. Dags att tillämpa den igen bara.

Slutligen. Hon är singel.