Så blev man återigen påmind om hur skört livet kan vara.I torsdags fick jag reda på att en kollega till mig dagen innan hade åkt på en stroke på kontoret. 42 år gammal och nu nedsövd med ett kritiskt tillstånd. Det är SÅ sjukt att jag 2h innan när vi fikade såg honom gå förbi oss och allt verkade normalt.
Men det som jag funderat mest på i efterhand är hur otroligt orättvist livet är. Detta liv som kan vara så otroligt vackert och underbart i och med allt det fantastiska som man kan göra och uppleva. Jag blir frustrerad när jag tänker på att det finns så många människor som aldrig får uppleva detta. Jag blir frustrerad när jag hör/ser om människor som råkar illa ut eller vars hela liv är en kamp, när man vet vilken inneboende potential människor har inom sig och vilken lycka man har potential att uppleva.
6 kommentarer:
Livet är så skört. Det är när sådant här händer som jag inser hur vi måste njuta av varje underbar dag som vi får. För livet är klyschigt nog en gåva.
Jag hoppas att han blir bättre snart.
Och Dougge, njut och lev!
Kram
Visst är det hemskt att vissa inte får ro i sitt liv och att vissa inte heller ser sitt egenvärde och tillåter sig vara lycklig. Eller att idioter alltid ska förstöra deras tillvaro, eller att som i detta fall: drabbas av en sjukdom. Hoppas det går bra för honom och man får tänka på hur skört livet är oftare och hur bra man har det och hur dåligt det kunde vara.. PUsssss
Livet ÄR orättvist och jag tror tyvärr att vi är här av en anledning som inte alltid är jätterolig. Jag tror att man lever sina liv för att lära sig nya saker. Både jobbiga som roliga och bra.
Sen tycker jag också att det beror på vad man gör det till! Ibland faller man över kanten och det är sjukt jobbigt att ta sig tillbaka. Men bara man har viljan kan man till slut välja att faktiskt leva ett ganska roligt och innehållsrikt liv ändå :)
Jag hoppas verkligen att det går bra för din kollega och att han kan repa sig. Stroke kan göra mycket konstiga saker med hjärnan. En del repar sig jättebra medan en del får men för livet. Jag hoppas på det förstnämnda!
PPG!
IS: Det är en så sann klyscha som det bara kan bli. Fattar inte att det ska behöva ta så många år innan det har sjunkit in.
Kram!
Fröken: Det är otroligt hemskt ;=( Snacka om slöseri att bara slösa bort sitt liv.
Vi har det i allmänhet väldigt bra. Finns nog en hel del människor som skulle kunna tänka sig att byta sin tillvaro mot ens egen rakt av.
PUSS!
Billie: Det luriga med livet är ju nog som så att man kan väl inte uppskatta det roliga om man inte haft tråkigt, dvs en referenspunkt. Ungefär som att man inte vet vad varmt är om man inte känt kallt.
Visst är det som du säger att mycket är upp till var och en själv. Men det finns nog en gräns för vad jag skulle palla med och kunna acceptera.
PPP!
Det är klart att det är så. Det är bara sjukt jobbigt när man väl hamnar där. Och jag säger inte att det är lätt att ta sig upp. Men en del är t om tacksamma för att de blev födda med ett handikapp eftersom det gjorde det till dem de är. Sånt tycker jag är beundransvärt! Det är nog väldigt lätt att bli bitter om man skulle råka ut för något..
Med tanke på stroken. I början är man oftast väldigt medtagen och handikappad. Sen beror det på vilka skador som hjärnan tagit av blödningen. (Jag borde kunna mycket mera om det här med tanke på att jag läst en kurs i rehabilitering och habilitering, heee...) MEN. Man kan ju inte komma ihåg allt ;)
Som jag sa tidigare är det bara hoppas att det går bra och så hoppas jag att han verkligen får den rehabiliteringen som han ska ha.
PPG!
Billie: VIsst är det så att det nog är lättare att födas på ett visst sätt än att nånting så där hemskt händer mitt i livet.
Han får riktigt bra vård så vi håller tummarna !
PPP!
Skicka en kommentar