söndag 28 juni 2009

Idioti alá Douglas.

Att vara envis och tävlingsinriktad kan ofta vara bra egenskaper att ha. Jag har haft nytta av det många gånger, både privat och på jobbat, för att inte tala om när jag idrottade. Tror aldrig jag hade kommit så långt som jag gjort både "karriärsmässigt" och inom idrotten om jag inte varit sån. Jag var verkligen inte bland de bästa som junior inom idrotten, för att inte tala om min skolgång...Men när folk gav upp, fortsatte jag. Träget och metodiskt. Men ibland kan tävlingsinstinkten rent ut sagt vara väldigt enerverande för mig själv.

Idag blev jag påmind om detta. Tog mig ut till Ågesta och skulle springa 10km. Vädret var sjukt nice om än såklart för varmt för att springa fort. Men så får jag med mig en klocka på armen och då kommer tävlingsinstinkten fram som ett brev på posten. Helt plötsligt får jag för mig att sträckan såklart ska hinnas med att springa på en viss tid. Efter halva sträckan är jag så törstig att jag var på väg att hoppa in i sjön och ta mig en sup...ha ha. Jag klarar min bestämda tid med marginal men är helt väck efteråt resten av dagen. Vätskebristen är tydlig eftersom jag dricker typ 2liter vätska timmen efter löpningen utan att gå på muggen en enda gång. Normalt...not ! Får i mig mat hos föräldrarna och hinner knappt hem förrän jag somnar i 1.5h och pallar inte göra något resten av dagen. Så istället för en lugn löprunda och sen en hel dag ute i värmen fick jag ingenting gjort. Inte bra.

Förra veckan var det likadant. Satt på roddmaskinen på SATS när jag efter 5minuters rodd får för mig att hinna med en viss sträcka på 20min. Resultatet är blåsor i händerna så jag inte kunnat styrketräna på hela veckan.

Fast den värsta var ändå när jag bodde utomlands. Där fanns det en 7.1km:s runda som jag brukade springa efter frukosten på helgerna. Första varvet gick riktigt lätt. Sen efter halva andra kommer jag tänka på att jag faktiskt aldrig sprungit en halvmaraton ( 21.1 km, dvs 3 varv på min runda). Men nu ska det ske. Andra varvet gick bra. Men sen på 3:e varvet när jag sprungit ungefär 18km springer jag "in i väggen". All energi är borta. Kanske borde ha tänkt på att 2 frukostmackor inte är den bästa uppladdningen för ett så här långt pass. Istället för att stanna och gå sista biten i mål är det enda jag har i huvudet sluta inte springa, för då är det fusk och då räknas det inte. Tävlingsinstinkt..vadå ;=) ??

Sista 3km tog runt 21min och jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag fick tunnelseende. Jag såg inte ens mitt ex när jag sprang förbi henne (hon kom från andra hållet). Benen kändes som om dom vägde 300kg styck. När jag kom i mål (utan att gå en enda meter...ha ha ha) hann jag knappt sätta mig i bilen innan jag höll på att somna. På vägen hem stannade jag till vid en bensinmack och tryckte i mig 2 Snickers på ungefär 4 sekunder. Jag hade fått ett sånt blodsockerfall att min kropp skrek efter energi. Kom hem sen och somnade i 4 timmar för att sen vara helt väck hela dagen. Mitt ex som hade sett fram emot att göra en del skoj var av förklarliga skäl inte helt nöjd med att ha en pojkvän som var som en zombie hela dan.

4 kommentarer:

Varför vara perfekt.. sa...

Nu tar Douglas det LUGNT !!! ;)
kraaam

Douglas sa...

VVP: Självklart chefen, Douglas ska ta det lugnt...i allafall närmsta veckan ;)

Nämen skämt åsido, förhoppningsvis lär man av sina misstag.

Kram!

Astriid sa...

Alltså. Jag trodde jag var tävlingsinriktad. Men. Du tar fan priset alltså!

Och att du inte lär dej då? ;) Är det så att man inte kan lära gamla hundar att sitta kanske? :P Hihi.. Jaja, men du. Slappna av lite! :)

Kram

Douglas sa...

Astriid: Haha du skulle bara veta hur många såna här storys jag har i rockärmen. Men nog är jag lite störd, det kan jag inte förneka.

Sockret....jag ÄR inte gammal ;=) ! Evigt ung heter det tydligen.

Kraaaam!