Blandade känslor

Idag var det dags för avtackning på jobbet. Det blev precis lika känslomässigt som jag trodde. Jag brukar inte vara så bra på sånt här. Även om jag trodde att jag var förberedd kände jag när jag var på väg ut till fikarummet att det här kommer bli jobbigt. Senaste veckan har jag fått trevliga och uppskattande komplimanger av kollegorna. Då har det känts helt ok. Men idag var det en annan grej. Nu kändes allt så mycket allvarligare eftersom jag bara har 1 dag kvar, sen är det goodbye. Det blir så definitivt på något sätt.

Där satt vi och fikade nästan hela gänget. Förutom de som har ledigt p.g.a sportlov. Jag fick standardfrågorna om vad jag ska göra och om jag inte ångrar mig. Oldboy skämtade som vanligt om fan vad skönt det ska bli att slippa dig. Sen tog tillförordnade chefen över och det blev helt tyst och jag kände klumpen i magen växa. Han höll ett väldigt fint "tal" om hur han fortfarande kommer ihåg hur väl jag bemötte honom när han började. Att jag alltid hade ett så glatt humör och kunde få folk att känna sig välkomna och omtyckta. Han avslutade med du ska veta att du alltid är välkommen tillbaka, och det kändes mycket värmande att höra. Sen fick jag en present och det var dags för mig att säga några ord...

Rösten stockade sig och jag började få tårar i ögonen innan jag ens hann börja. Men jag sa precis vad jag kände inombords även om orden inte direkt flöt fram. Jag sa ärligt som det var att jag var inne i en svacka i livet när jag började för 1.5 år sedan, och att jag ville att mina kollegor ska veta hur mycket deras trevliga bemötande har betytt för mig och att jag kommer minnas dom med glädje och att dom är riktigt fina människor. Orden kom verkligen från hjärtat. Fick också helt plötsligt en släng av åh jag skiter i det nya och stannar här med er hela livet bara jag slipper känna mig så här ledsen ! Separationsångest när den är som starkast.

Usch vad jobbigt det var. Såg att jag inte var den ende som torkade tårar med näsduk vilket inte gjorde saken lättare. En äldre dam bland mina kollegor kom fram efter mitt "tal" med en present och sa å vad jag kommer att sakna dig och jag blev rätt rörd. Hon brukar ju typ aldrig säga nånting. Oldboy frågade om han kunde få min gröna kaffekopp med Hammarby-loggan och det kunde han såklart.

Efteråt pratade jag med flera kollegor och hörde då Oldboy's stämma i bakgrunden Douglas var den första som kom fram och hälsade på mig när jag började och det är sånt man kommer ihåg. En annan kollega la armen om mig det där du sa kom verkligen från hjärtat innan Norrlänningen avslutade med det kommer bli väldigt tomt utan dig . Det kändes genant och pinsamt att få så mycket snälla ord. Vad ska man svara ?

Som ni förstår har det verkligen varit en tung dag även om det som sagt kändes oerhört kul att få så mycket uppskattning och kärlek. Det är det jag ska ta med mig och komma ihåg härifrån när jag kliver in imorgon för sista gången och framförallt när jag går därifrån för sista gången med en bit av mitt hjärta kvarlämnat.